Peace and Love var underbart! En helmysig och jätterolig vecka med syster Peewee. ^^ Bland det bästa var nog hur fantastiskt gott vi sov i tältet! I love lugn camping. Det näst bästa var maten. Åh, belgiska våfflor, äkta naanbröd, pizza slice, pommes i sås, fish n chips... Ben 'n' fuckin' Jerry's! Gudomligt gott! På tredje plats kommer artisterna. Störtskönt det mesta, och härligt tryck i det hela.
I söndags fyllde jag år! Hela 21, och jag känner mig mycket äldre än tidigare faktiskt. Fick en massa saker av polarna, t ex en fin hatt av Armin och Elin, och Illusionisten av Marika. (Bör ses) :) På morgonen kom pappa och några släktingar, som jag bjudit in och bakat till. Fick ett silikonfodral till iPhonen, och en del sparpengar. Tack igen, alla som grattade mig! ^^
**********
Nu var det så att vi gick och shoppade en dag, Frida och jag, i Borlänges köpcentrum... Kupolen! Där hittade jag ett Game, och köpte begat Gears of War och Fable 2 svinbilligt. Nu har jag spelat dem.
Gears of War har fått mycket kritik för de återkommande brösthöga väggarna som används till konstant skydd, och jag har hängt på och skrattat åt det. "Chest-high walls, höhöhö." Men saken är den att det funkar. Det blir en genuin och unik spelupplevelse, till stor del tack vare dessa brösthöga väggar. När man väl lärt sig och kommit överrens med kontrollen (vilket var värt det när det väl gick) så blev spelet riktigt bra på att inducera immersion. De små sakerna, som hur man slänger sig mot väggarna, sprejar lite blint med geväret över kanten, och sedan poppar upp med siktet och skjuter skallen av fienderna, var vad som gjorde det hela bra.
Det enda dåliga jag kommer på är hur platt svårighetskurvan var genom spelet, med undantag för några tillfällen, då den spikade och krävde några omtagningar. Detta hade inte varit så jobbigt om man hade haft nära till checkpoint, men så var inte alltid fallet. Jag hade önskat att kurvan var mer lutande också, för det slutade som det började (nästan). Slutbossen var brutalt jobbig (då var ckeckpointen precis före, men innan jag kom på hur man skippar cutscenes... ><) och tog alldeles för många försök. Jag menar, kom igen, hur tuff är han? Fuck you RAAM! Allt som allt, en trevlig spelupplevelse om man gillar skjutspel på konsol, vilket jag vet att många inte gör. Ska definitivt införskaffa tvåan, när ekonomin tillåter det.
**********
Så till Fable 2. Jag skyller på Amanda, som fick mig beroende i söndags. Det var som Oblivion, fast lösare, roligare och med mer sex (mycket mer sex). Vi skapade en tjej, som skulle var ond men ändå ren (pure evil, haha). Hon utvecklade snabbt blåaktig hud med självlysande mönster på. Dessvärre blev hon tämligen fet också, då alla potions tog slut och bara pajer fanns att tillgå. Så nu springer vår hjältinna, Salad Dodger, runt med ett maffigt svärd och en master blunderbuss till hagelbrakare, iklädd endast en korsett och hot pants. Hon har levt på selleri i 10 år, men bantningen går långsamt, hon är fortfarande tjock. Kanske en av hennes två könssjukdomar påverkar på något sätt?
Vi gifte oss med den lika tjocka Debbie the whore, och döpte snabbt om henne till Virgin Mary the whore. Hon fick bo i en husvagn i ett zigenarläger, men tog skilsmässa rätt fort. Nästa giftermål blev med Ticsmongo the househusband. Med honom fick vi en son, Evil Spawn, men även han tog ut skilsmässa efter allt för lång neglect. Det trots att vi köpte honom ett sjaskigt hus i stans mörka del, och inredde det med de lyxigaste möblerna man kunde köpa. Han tog Evil Spawn med sig.
Vi har jobbat som bartender, smed, lönnmördare och "civilian displacement agent" (slavhandlare). Vi äger ett fåtal hus, och flera marknadsstånd, som regelbundet drar in hyra. Just det, så var det en massa slagsmål och spells och levlande, men visst känns det som en parentes jämfört med resten? :D Riktigt roligt spel, om man är på rätt humör, för det är mycket grindande för att bygga upp en stadig ekonomi. Går absolut att spela två och turas om, som vi gjort.
Det jag egentligen vill komma till är upplevelsen vi hade idag. Vi hade upptäckt att det går att spela två spelare kooperativt, så Amanda skapade en henchman åt Salad Dodger. Vi åtog oss ett uppdrag för the Shadow Temple ( där vi var medlemmar och offrat ett antal människor, däribland en munk), att anfalla en lite bondby vid namn Oakfield. Den var hem åt the Temple of Light, och vi valde då att göra det onda valet och anfalla istället för att försvara. "Kill everyone" får vi order om av de två ockultisterna som väntar på oss när vi kommer fram. "But not us." tillar den andra. "Yeah, everyone but us."
Det är natt. Trummande och spännande musik börjar spela. Jag drar fram min blunderbuss i mina feta blåa händer (just det ja, Salad Dodger har ponytails, now you know) och Amanda drar sin tunga pistol. Vi går bestämt (jag vaggar tungt) längs gårdarna, in i centrala Oakfield. En bybo kommer gående och vi öppnar eld. Han flyger baklänges av smällen och landar tungt på åkern bakom. En död. Vakter kommer springande, bybor skriker, vi skjuter. Jakten har börjat. I anda med Columbine drar vi fram längs vägarna; aim and fire, aim and fire. Vi slår ner dörrar och bryter oss in i hem i jakt på bybor. Vi kommer fram till Temple of Light. De pacifistiska munkarna vädjar med händerna när vi hugger ner dem, skjuter ner dem, blåser ner dem. De sista överlevarna har samlats på värdshuset. "Ka-blam" säger min blunderbuss. "Bang" svarar Amandas pistol. "Shiing" flikar svärden in, och allt blir tyst. Vi har mördat 38 oskyldiga bönder, arbetare och handelsmän, samt en del tappra ordningsvakter. Vi återvänder till de två ockultisterna som belönar oss och kallar oss de ondaste av onda. Sedan skjuter vi ihjäl dem.
Den här spelupplevelsen berörde mig som inget annat spel någonsin gjort. Jag kände i själen hur fel det var, och jag blev rädd för Salad Dodger när hon marscherade fram med hagelbrakaren i högsta hugg, redo att dra i fingret om något rör sig. Jag fick nästan den känslan en gång tidigare, när vi var på väg att skjuta ett barn, för att mörda invånarna i ett hus och därmed pressa priserna, men det gick inte för det hade Lionhead Studios förbjudit. Vilket nog var tur, även om jag tvekade. Saken är den att jag gjort en hel del i spel, väldigt onda saker. Bara GTA räcker långt. I God of War var Kratos den egentligen antagonisten, så obrydd om andras liv och lidanden som han var, men trots att jag styrde honom så hade jag distans. Inte den här gången. Det var verkligen jag som gick där, i skepnad av en smällfet Na'vi med hagelbössa och ponytails förstås, men det gör saken bara ännu mer imponerande. Det var verkligen jag och Amanda som kommit överrens om att mörda en hel by, gick genom den, och slaktade alla vi såg.
Det var med skräckblandad förtjusning jag styrde min hjältinna(?) och med en tom känsla av felande. Visst, vi skrattade efteråt åt allt roligt som händer, men samtidigt kunde jag inte sluta tänka på det, och jag gör det fortfarande. Min tanke är, skulle jag kunna göra det på riktigt, i berått mod? Det är skrämmande. Jag kände att det var jag som gjorde dessa dåd, och ändå fortsatte jag. Varför? För att man skulle göra det. Vi hade bestämt oss för att gå den onda vägen och då skulle man döda alla. Även om det kändes fel så fortsatte jag för att det var det jag skulle göra. Kan det bli så på riktigt? Hade jag varit ensam hade det nog varit annorlunda. En psykopat som blivit galen och gått på killing spree. Då hade det blivit som allt annat. Men nu satt vi två vänner och styrde, och plötsligt var det inte en galnings lösryckta tankar som föranlett attacken längre, utan en överenskommelse och en planering mellan två personer. Planen hade sagts högt, och det var inte längre på låtsas. Det blev på så vis ännu brutalare än allt som Gears of War kunde slänga i ansiktet på mig, värre än Kratos värsta handling, mer påtagligt än allt som Tommy Vercetti någonsin övertalat mig till.
Jag blev så här djupt påverkad av ett spel, på ett själsligt plan, och jag tror därmed att du lyckats Peter Molyneux. Grattis, you win.
