Någon sorts gräns är nådd...

Se den här filmen. Men jag varnar alla tittare, det gör ont. >< Riktigt ont. Någon som nu förstår var alla mina fördomar om USA kommer ifrån?

Watch and weep.

"You see I cannot be forsaken"

Ola kom och pratade med mig igår och sa att vi skulle leta upp rektorn för att fixa en evk åt mig. Tyvärr var rektor Anders inte inne, så det blev inte av. Och inte idag heller. Kanske imorgon, men mest troligt veckan efter lovet.
Evk betyder elevvårdskonferens, tror jag, och vi ska ha det för att fasställa hur jag ligger till, och kolla att vi alla är på det klara med vad som gäller. Det känns bra att mina lärare verkligen tar initiativ för att säkerställa min hälsa och min utbildning, för jag visste inte ens att evk fanns innan igår, och trodde att jag var helt själv. Känns bra att även dessa mänskor stödjer en. Vad kan jag säga? Teacher's pet? ;)

Jag har hittat ytterligare en urkomisk webcomic (de flesta är riktigt jävla roliga) som heter Something Positive, med en skitsur smiley som logga. Den handlar om ett gäng med lite nördiga unga män och kvinnor, samt att det alltid handlar om sex. Alla skämt. Sex. Hälften av allt de gör. Sex. Det generella samtalsämnet. Sex. Då och då sätter de upp en teater tillsammans, även barnteater(!), vilket allt som oftast skapar ett ramaskri. Två av de fyra manliga huvudpersonerna är bögar, två av de kvinnliga karaktärerna är våldsamma "asian hotties" som är allra bästisar med den huvudsakliga manliga huvudpersonen. Den sista kvinnan är wiccan, och den sista mannen är teater- och knulltokig. (Plus att hans stora mage får en att undra hur han kan få så många kvinnor i säng.)
Viktigast av allt är dock katten. Jo huvudkillen har en katt som heter Choo Choo. Det är en 25 år gammal, rosa, hårlös katt med geléskelett och världens gulligaste ögon. Klockrent.

Jag tror verkligen att jag ska börja med yoga. Det är nog faktiskt bättre än pilates, och Veronica, brorsans sambo, rekommenderar det starkt. Hon är danslärare på en skola i Stockholm, och går yoga på fritiden. En annan intressant sak är den här balett i vatten som vi ska göra med danskursklassen. Och Yessiqa tycker att jag är jättebra på kursen. Min självkänsla har fått en enorm boost. ^^

Glandula mammaria

Ja, så kommer det omtalade inlägget, vilket kommer handla om bröst. Just det, bröst. Nu skulle jag kunna mena delen av bålen som kallas bröst (hjärtat bankar i mitt bröst etc...), men i det här fallet pratar jag om de två bröst som varje däggdjur har. För att vara ännu mer specifik, en kvinnas bröst.

Egentligen får jag inte prata om det eftersom jag är man, och därmed måste vara sexistisk och mansschauvinistisk för att diskutera det i min blogg, eller diskutera det överhuvudtaget för den delen. Men det skiter jag fullständigt i, kalla mig vad du vill, jag gillar inte bröst mindre för det.

Smaka på ordet. Bröst. Det är ett mäktigt ord. Ta det på engelska. Breast. Inte riktigt lika mäktigt. Boob då? Boob. Ett av mina favoritord. Det skyller jag på Tim Buckley och Andy Weir, eftersom deras webcomics, som jag avgudar, ofta använder ordet boob. Tims huvudkaraktär Ethan är spelnörd som jag, och överförtjust i bröst. Andy själv skriver ofta boob i kommentarerna till serien. Han är fysiknörd, bl a, precis som jag, och gillar bröst väldigt mycket. Han förklarar det så enkelt med att han ju faktiskt är en man. Och det vet vi ju alla att media påverkar en, så de har påverkat mig till det här. Typ.

Hursomhelst, jag vill hylla bröst som några av de vackraste sakerna här på jorden. Eftersom jag är man, (jag kommer ofta använda det skälet), så är det som magneter för mina ögon. Det varierar från person till person hur pass magnetiska de är, men det finns alltid en dragningskraft. Om du som läser är en kvinna och har träffat mig kan jag garantera att jag har tittat på dina bröst någon gång, garanterat. Jag erkänner detta, för det gör alla killar (fast det är nog bättre att säga alla som är intresserade av det kvinnliga könet, istället för killar. Homosexualitet är ju inte ovanligt). Du kanske inte sett mig göra det, men jag misstänker att du har det, jag är inte särskilt bra på att dölja min blick har jag fått för mig. Känn dig då smickrad.

I helgen fick jag, som jag skrev i gårdagens inlägg, se ett par bröst alltmer frekvent allteftersom kvällen fortskred. Det var underbart att få se detta behag i all sin stolthet. Givetvis behöll jag blicken på en respektabel nivå så ofta jag kunde, men det var svårt... Notera även att jag icke fick erektion under hela kvällen! Precis som för en månad sedan då jag bastade tillsammans med tre tjejer utan skydd för barmen. Jag är mycket stolt över detta faktum. Tonårskillar har ju ganska mycket problem inom det området, men nu börjar det gå över för mig. Bra. Nåväl, jag hade sett denna byst tidigare, för nåt år sen, men man kan aldrig få nog. Faktiskt fick jag se två par bröst, men det andra var så hastigt så det räknas knappt.

Ett av skälen till att jag föredrar kvinnor över män, både i umgänge och i relationer, är att de är så mycket finare att se på. Tjejer och kvinnor ÄR ögongodis helt enkelt. Det spelar ingen roll vilka sorts bröst de har, även om jag har mina preferences, de är ändå "bara" en bonus på det hela. Jag kan med stolthet säga att jag är inte särskilt petig när det kommer till just tuttarna (eller tuttisarna som nån sa). Jag tänker inte på det rent sexuellt, helt och hållet, utan helt enkelt att de är vackra att se på. De bidrar till formerna hos en kvinna, vilket kan göra kvinnan skönare för ögat. Kom dock ihåg att bröst inte är allt, ansiktet är mycket viktigt också. Ett sött ansikte väger upp platta bröst så det räcker till och blir över.

Silikon, eller saltlösning eller vad de nu använder, är å andra sidan inte vackert. Jag har inget emot stora bröst så länge de är naturliga. Hellre en "platt" tjej än två silikonbullar.

Jag anser att brösten är en symbol för kvinnligheten, kvinnligheten som jag beundrar. Så har du bröst, var inte rädd för att visa dem, var stolt över din kvinnlighet! Du behöver inte nödvändigtvis visa de som de är, helt naket. Inte för att jag har något emot det, tvärtom, utan för att det kanske kan anses vara förargelseväckande beteende. Michaela frågade mig typ förra året varför killar gillar bröst så mycket; "De är ju bara två fettklumpar". En rip-off på Notting Hill alltså. Tyvärr hade jag inte lika tur som Hugh Grant hade, som lyfte på täcket och sa "Nä jag förstår det inte" eller liknande. Jag kunde inte precis lyfta på hennes tröja och säga det. Det hade varit opassande. I samma veva föreslog hon att kanske gå med bar överkropp ett tag så att alla killar skulle tappa intresset och sluta titta när hon har kläder på. Hade då inte funkat mot mig, jag skulle aldrig lessna. ^^

Bild som förmodligen borde censureras, men det skiter jag i.
All makt åt brösten!

From heaven to dust

Åh gudars skymning vilken omväxlande dag. Först försover jag mig, eftersom jag slog av BÅDA väckarklockorna i sömnen, och blir då väckt av pappa en halvtimme innan bussen till Boden ska passera. Ingen tid för dusch, så det blir en enkel tvättning, frukost, packa, stressa, vänta på bussen i några minuter, and I'm off.
Efter 45 minuters väntan på skolan att matten ska börja får jag veta att Bertil skulle vara borta idag också, inte bara hela förra veckan. Sitter i datasalen, registrerar mig på DP Boden och misslyckas fatalt. Jag skrev typ fel lösenord eller nåt, plus fel mail vilket hindrar mig från att få veta mitt lösenord, alltså måste jag göra om det bär jag ids.

Vid det här laget är jag mäkta irriterad. Under hela kemilektionen sitter jag bara med armarna i kors och med en butter uppsyn. Mari stördes konstigt nog inte nämnvärt av de blickar jag gav henne ibland, utan hade en vanlig genomgång. Eftersom Bertil tydligen ska va borta hela dan så ids inte jag och Henrik sitta och vänta på den tillfälliga engelskan i fyra timmar, ergo går vi hem till honom och spelar Lord of the Rings: Shadows of Angmar. Riktigt schysst spel. På vägen dit är jag extremt cynisk och pessimistisk, klagar på allt och alla (jävla skyltar, jävla skator, jävla dugg-/disregn, etc...) men under färden tillbaka till skolan är jag märkbart piggare.

Väl där får vi veta att Bertil visst var där under matten och fysiken, han var bara borta på röntgen under första matten. Happ. Engelskan var väldigt roande, då jag busade och hade mig som jag inte gjort på väldigt länge. Det var uppfriskande faktiskt. Sen käka pannkakor hos mormor, cykla hem och plugga teori.

Helgen då? Jo den var intressant. Vi for till Brändön konferensanläggning i Luleå på lördagen, för att ha Revykickoff samt -fest. Det var väldigt roande, och med mycket lyxig mat. På kvällen bastade vi och badade tunna. Alla var på lyset förutom jag. Lotta backade in i en P-skylt så den blev sned, Micke somnade efter maten och missade badet, jag fick leda Mia fram till havet när vi två skulle bada där efter den värmande tunnan, m. m.
Dessutom fick jag två kyssar samt en trekantskyss. Åsynen av ett par bröst blev även vanligare senare på kvällen, särskilt i tunnan. Tur att man är vuxen nu och klarar av sånt här, för fyra månader sen hade man väl fått en hjärtattack och dött för man måste ju vara över 18 för att tåla det...
En trevlig revyfest, kort och gott.

Mitt nästa inlägg, som ska ha ett specifikt tema, kommer nog av många anses vara sexistiskt och mansschauvinistiskt, men det är inte menat på det viset. Exakt vad det är kommer uppdagas i kommande inlägg, typ imorgon. Stay tuned.

Asche zu asche, und staub zu staub

Ganska skönt att inte ha fysik ändå, nu fick jag sluta tidigt och hinner göra pannkakor innan jag går till mormor. Vi ska ut till skogskyrkogården och begrava Kents aska.
Sen är det slut på tråkigheter, för imorgon är det dags för revyfest. Det ska bli en behövlig omväxling från mitt nuvarande liv.
Igår på den extra-insatta dansen, med barngruppen, fick vi träffa Ingrid, en dansk danslärare, och hon lärde oss en dans hon gjort. Dessutom fick vi värma upp med min favoritövning so far; då man ska ta sig över golvet hur man vill på så många sätt man kan. Det är så förlösande att göra det, en härlig känsla.
Jag tyckte jag kände igen en av de två mammorna som var där och såg på, och när vi har slutat så kommer Haschfarfar, av alla människor, och hämtar henne och deras flicka! Haschfarfar liksom, honom har man inte sett sen i högstadiet. Han fick namnet för det var han som ledde HFK (Harads förberedande klasser) och för att han rökte vid vägen upp till kiosken så ofta han kunde.

Nu vet jag inte vad mer jag ska skriva, datorn är helt cepe och har typ hängt sig. Jag kan sitta på internet men kommer inte åt själva datorn. Det händer ibland. Jaja, nu gör jag väl pannkakor då.
Tjingeling.

Lazy-ass

Jag vet, jag vet, jag är lat och uppdaterar sällan numera. Så stäm mig!
När jag orkar kan jag skriva lite om dansen igår kväll. Det var en härlig upplevelse.

Vad är jag, om inte en drömmande slacker?

Nu är det midnatt och jag sitter i sängen med datorn i knät. Har gjort det i typ två timmar, givetvis med alternerande ställningar, och bara läst en webcomic. Det är en av de bästa jag läst, nämligen Casey and Andy, och jag kan inte sluta. Jag läste de första 400 stripparna ikväll. Tyvärr går det inte över 700 i antal, fast det kanske är tur? Jag har fortfarande bara läst 300 av Irregular Webcomic's ca 1600 strippar... Allt som involverar fysik, både allvar och humor, drar mig till sig som sacrophaga carnaria till faeces.

Jag har varit ganska deppig idag. Jag blev som det igår natt när jag försökte sova. Som vanligt låg jag här i nån timma innan jag lyckades. Till slut låg jag i fosterställning och grät, önskandes att nån kunde hålla om mig i det ögonblicket och viska att allt kommer bli bra. Jag har inte gråtit sen Kents begravning, den 10 september. Jag tappade allt hopp igen om att någonsin klara IB, bl a. Jag kände mig ensam, en känsla som förhöjs av alla drömmar där jag får kontakt från och har roligt med folk jag önskar vore mina vänner. I just want something I can never have, som Trent Reznor sjunger i en låt. Plus att jag är i oerhört stort behov av beröring nu känns det som. Jag önskar jag hade en tjej som kunde hålla om mig när det blir så ensamt.

Gud, jag vill verkligen inte gå i skolan längre. Jag har tappat allt intresse som jag hade tidigare. De kan inte lära mig något som jag vill lära mig där på Björknäs. Jag har passerat det stadiumet nu. Jag vill bara ut i riktiga livet, och göra något vettigt. Men eftersom jag är så cp och puckad så har jag bara sett till att jag måste slita i ett år till. Plus då att Tonje blir mammaledig under det året. Yippie-ki-fucking-yay...

Det var någon som hade hört om ett rykte att Ola skulle bli pappaledig då också. De flesta tror att det är bull, men om det skulle stämma så skulle jag verkligen inte orka med. Han är den enda läraren på hela jävla skolan som förstår mig. Han är ju min mentor t o m, och min ee supervisor. Han är mitt allt, inom skolan dvs. (Don't get any weird ideas! I told you, I'm not like that.) Jag har inte läst något, inte skrivit något, inte jobbat, på jag vet inte hur länge. Plus att jag knappt hat ätit. Jag har sjunkit till en hamburgare kl 9 på kvällen-stadiet.

Många negativa plus. Jag är verkligen en hemsk människa. *suck*

Raise the fist and shout it out: FUCK NO!

Jag fick ångest över min hatt idag igen.
När jag gick och handlade efter att ha kommit hem från Henrik kände jag mig uttittad. Igen. Naturligtvis är det ju bara inbillning, det är ju inget konstigt med en gammaldags hatt liksom, men det gör inte att känslan försvinner.

När jag först lämnade Konsum Svea beslutade jag mig för att sluta ha den dumma hatten på mig. Jag ser ju ändå så ful ut, så ingen idé med att försöka piffa till det, och då bli ännu fulare.
"Nej!" tänkte jag då. "Våga vara annorlunda." Jag ska tamejfan ha min hatt på mig hädanefter! Även om ingen precis kan kalla mig annorlunda, vilket jag inte direkt vill heller, så kan man ändå säga ovanlig.

Vissa personer kanske kan tycka att jag är ett pucko för hur jag ser ut, vad jag gör, vad jag säger, något som jag inbillat mig väldigt länge. ENOUGH! Det är slut med det nu! Nu gör jag som jag vill och ingen jävel kan hindra mig från det! Slut på alla paranoia, all rädsla för att inte bli omtyckt, alla försök att inte vara mig själv. Det är slut nu.

Halva Harads tror att jag är bög. Bryr jag mig? Så fan heller. Min frisyr blir aldrig snygg. Bryr jag mig? Så fan heller. Folk i skolan har retat mig för min röst. Bryr jag mig? Så fan heller.

SÅ FAN HELLER! FUCK NO! Nu ska jag stå upp för mig själv. Våga visa åsikter. Inget mer konstant Mr people-pleaser. Säga vad jag tycker. Träffa nya personer; jag har snart läst ut min bok om hur man träffar nya människor. Det är dags att skaffa ett ordentligt liv. Jag ska börja med dansteater och pilates. Det är dags att bli en man. En man som jag vill vara. En man som är jag.

Allt jag vet är att min familj älskar mig, att jag faktiskt har vänner som bryr sig, och att jag är en bra person. Vem vet, snart hittar jag hon som jag söker. Allt jag behöver göra är att vara mig själv.

VÅGA VARA DIG SJÄLV!

Status report

Namn: ab imo pectore
Ålder: 9 månader
Inlägg: 200
Requests: 2
Kommentarer: 0

Det var dagens stats. Nu ska jag fortsätta skriva på Good, Evil, Darkness and trains.

Abstinens

Vi såg Shakespeare in Love idag på engelskan, och jag kände av Saknaden igen. Jag måste få spela teater NU! Annars blir jag galen. Jag lever för teater, och jag har inte gjort det ordentligt på över ett halvår. Bra kombination. Nu har jag deppat i över en vecka, och det kommer nog fortsätta så om jag inte får stå på scen igen snart.
Det enda jag har att se fram emot nu är julshowen vi ska ha i Harads. Om nästan tre månader. Det var därför det kändes så väldigt svårt att lägga ner Romeo och Julia igen. Men jag kan inte arrangera teater, jag saknar något viktigt för att klara av det. Om någon annan skulle hålla i det hela däremot, så att jag bara behövde vara näst viktigast i produktionen, då skulle det vara optimalt för mig. Jag är (supposedly) bra på att agera, men det är allt. Inget mer. Hjälp mig, någon.

Charissa, kom hem och sätt upp en teater!

Del 2

The Walkers were special, almost as special as Mr Keeler, but not quite. Still, they had much in common with the latter. They pretended a lot, so as not to stick out too much. They knew how important it was for them not to be discovered by any sort of authorities. The Walkers were a sadistic kin. They knew this as well, to the full extent, and they enjoyed it.
Sadists were not uncommon in these days, au contraire in fact, so the thing that made the Walkers so special was exactly how sadistic they were.
Normal sadists feared them, and shunned away just by the thought of them, and what they liked doing. This increased the Walkers’ pleasure even more.

Jonathan was the pride of the Walkers. Yet he was also their greatest shame ever. Jonathan was a messiah of sorts, born to bring change into the family. It sounded good before he came to the world; they liked change. This particular change however, was not what they had expected. Especially the Elders did not approve of the changes to come.
At the moment of his conception, as is custom for the birth of every Walker, he was given a live insect. A mosquito in this case. He looked at it, having not screamed the slightest since leaving his mother’s womb, and slowly started pulling off its wings. The Walker family (naturally, the entire family was there to see the mother-to-be writhe in pain) looked at little Jonathan, their newest fallen cherub, with joy.
However, the joy was short lasted, for a moment later Diana Walker, Jonathan’s mother, looked at the window and caught sight of the sole thing her family feared. The very nemesis of their kin for generations.
A spider. She screamed, and the others laughed in glee until they too saw it, and started screaming as well.

They all screamed, except for little Jonathan. Something that, if anyone had paid any attention, should have raised a few eyebrows. All Walker babies had arachnophobia in their genes, making the sighting of a spider during this ritual spell imminent death for the newborn. The first test was not to scream, the second to torture the given insect. A spider should ruin it all. But it did not, for Jonathan never screamed. Instead, he stretched out his cute little demonic right hand towards the spider, his eyes glowing with a seldom witnessed intensity. The spider started off towards the bed. Augustus Walker, Diana’s father and the youngest of the Elders, jumped out of its path and yelled hoarsely, sounding like a crazed martial arts fighter. The spider scurried as quickly as its little black legs could carry it, up onto the bed. At this point, Diana fell off the bed, dropping Jonathan on the sheets.

“NO!” she cried, reaching out a hand for her spawn, but not daring to get close to the spider. Now the family members, all of them pressed against the walls of the small room, started noticing the lack of a certain scream. Jonathan’s scream. Even the twins, Edwina and Herbert, sensed that something was wrong.
The silence was total, not a breath dared to be drawn. 23 eyes were staring intently on the baby and the spider. Jonathan stretched out his hand anew, and the spider leapt onto it. It covered the hand completely. He held it close to his face, examining the animal with curious eyes.
After a short while he looked at his kinsmen gathered at the far corner of the room, and showed them what his finding. There was a general outbreak of gasping, a thud from aunt Giselda fainting onto the floor, and sounds of crying and sobbing from the twins.

Jonathan, now sitting properly on his bum, looked at the spider once more, after which he placed it neatly on his left thigh. Half the members of the family fainted during what happened next, and few of the remaining remembered anything afterwards. Only the Grand Elder, Gustav, witnessed the entire scene, or almost the entire of it.
What happened was this. Jonathan grabbed two hairy legs and then, without hesitation, ripped the spider apart, limb from limb. The first two were quick pulls, but the rest… It took over 15 minutes until the spider was without legs. Gustav, having the most tuned in soul sense, was shaking. He noticed Marcus fell to the floor, and heard him make retching noises. All pleasure from this was totally negated by the fear. Jonathan never stopped smiling.

Apparently, there was no more fun to be had with the spider any longer, so he ate it. This was too much for Gustav, the demon with a heart of diamond, and he fainted. Jonathan threw back his little head and laughed maniacally, as maniacally as a baby now can laugh, his mouth full of mashed spider.
It seemed that the spider had had her body full of unborn spider babies, for such things started to flood out of Jonathan’s little mouth in the hundreds, and he laughed even more. Luckily for the Walkers, not one of them was awake to see this. Jonathan finished chewing and his eyes flashed red. His soul sense was already perfected, so had he been mature, he would have got an orgasm from the sheer joy all suffering in the room brought him. Instead, he just laughed.

The Walkers had long since developed a sixth sense, called a soul sense. With this, they could feel the mood of any living beings soul. A normal person would have been driven mad by it, but to the Walkers this was a blessing. Every day they sensed misery and agony, for the world was a rotten place.