Dreamweaver

Jag hade en dröm i helgen. Den började under det att jag sov halva lördagen, och fortsatte natten efter. Tror jag. Exakt vilka dagar det var är lite diffust.
Hur som helst, i drömmen träffade jag en flicka. Hennes namn var Helena. Hon såg inte ut som någon annan jag nånsin träffat, alltså ett totalt påhitt av min fantasi.
Vi pratade, om vad minns jag inte, ej heller hur länge, men vi skapade ett band mellan oss. Till slut kysstes vi.
Det var ingen liten och nätt kyss. Den var djup och sensuell. Jag kommer aldrig glömma känslan. Hon gjorde mig lycklig.
Plötsligt var hon inte där längre. Jag sökte och sökte. Åtminstone känns det som om jag sökte, men det ena ledde till det andra, och innan jag visste ordet av det så var jag tvungen att stiga upp.

Natten efter var jag ute och gick en vinterpromenad en vacker dag. Jag gick på vägen längs isen. Vid en korsning svängde jag fel och kom ut på en udde, en återvändsgränd.
Jag vände, och såg henne. Men nej, det var inte hon. Det var hennes mamma. Hon var där på en filminspelning. De är så lika. Vi pratar om hennes dotter en stund men när jag frågar var hon är rycks jag därifrån.

Båda gångerna vaknade jag med en blandning av glädje och sorg. Glädje över upplevelsen, och sorg över att hon togs ifrån mig, och för att det i slutändan bara var en dröm.
Ibland önskar jag att jag kunde för alltid drömma. Mina drömmar är just det, drömmar. Om jag fick bestämma så hade livet varit som i mina drömmar. Nästan aldrig mardrömsaktigt hemskt, men inte sockersött heller. Spännande, så skulle jag beskriva mina drömmar. Varje natt är ett äventyr.
Mina drömmar är det som håller mig samman, på sätt och vis. De ger mig energi till att fortsätta. De låter mig ta på det som jag mest drömmer om, de uppfyller sitt syfte. Jag får smaka på det som jag längtar efter, så att jag inte tröttnar på att längta efter något som aldrig kommer. Mina drömmar är mitt allt.