Så många ensamma promenader i snön

Det började snöa ikväll. Lätt snö faller, tusentals vackra flingor dalar ner över Boden. Varje år när den här sortens snö kommer, vinterns första riktiga snö, blir jag väldigt... känslig. Jag kände när jag var ute hur det började välla upp känslor i mig. Det är så mycket som ärför mig  förevigt sammankopplat med kalla, snöande kvällar här i Boden. Allra mest från de två första åren på gymnasiet. Så otroligt mycket hände då, saker som ger så starka känslor när jag tänker tillbaka.

De åren, då hände allting i oktober. Oktober för mig är... ensamt. Det är så kallt och rått och ensamt och vackert. Ett potpurri av gungande känslor som alltid kommer tillbaka till mig när den första snön börjar singla ner från molnen, och kylan biter i kroppen. Först känner jag mig bara ledsen. Ledsen för allt som inte blev som det skulle, allt som gick sönder och lagades med ett tillfälligt plåster. Sen blir jag arg. På vad vet jag inte, jag blir bara arg. På mig själv antar jag, men det är det jag lär mig att inte bli. Så på vad? Jag har ingen annan att bli arg på.

A series of unfortunate incidents. Så kan man beskriva tiden som ledde fram till min mentala kollaps. För mig det vill säga, jag tror inte någon annan kände på det sättet. Ingen visste, vilket var synd. Saker hade kanske varit annorlunda nu. Missförstå mig inte, jag trivs med mitt liv. Jag är glad och nöjd, men det är många minnen från den tiden som är sorgsna. Inte direkta minnen. Det är gott om glada sådana, men det är själva helheten i sig som är sorglig. Hur det blev som det blev.

Hur som helst, nu ska jag lägga mig med min älskade sambo. Jag är glad att saker är som de är. Men jag är ledsen att saker var som de var.