Har just ätit laxbollar med ostsås och makaroner. Det var inte att rekommendera, för mycket fisksmak. Och det luktade kattmat. Tack Sir Ketchup för att du räddade min middag! Det var något jätteintressant jag kom på idag att jag ville skriva om, men nu vet jag inte vad det var längre. Nåjo, det kommer väl.
*Spoilervarning, dudes och dudettes!*
Jag har i alla fall läst ut Deathly Hallows idag. Låg vaken halva natten och kunde inte sluta. Jag måste säga att jag älskar slutet på den boken. Rowling hade inte kunnat avsluta den bättre, enligt min mening. Det är nämligen så att jag verkligen, verkligen, uppskattar tragiska händelser i de böcker jag läser. Det ger historien djup och verklighet. The Belgariad och The Malloreon av David Eddings var så sockersöta att jag, även om jag sörjde slutet på en mycket bra fantasyserie, inte kunde låta bli att känna mig lite lurad. Ingen viktig person dog i den! Alla klarade livhanken utan problem, och profetian om att en i gruppen skulle dö visade sig handla om en stödkaraktär som hoppade in i slutet. Men slutet var i alla fall lyckligt.
Detta i stark kontrast till Geomancer, av Ian Irvine, en mycket mörk och mycket brutal fantasy. Den kändes verklig, i all den tragedi och hopplöshet som genomsyrade miljöerna. Det finns ingen bok som har slitit så hårt i mitt hjärta som den. Efter att ha läst ut den var jag tom en hel dag, fylld av sorg över det som boken kulminerade i. Det var som om en nära vän eller släkting hade dött. Det fanns ingen glädje; bara sorg, död och förrädelse. Den boken tog tag i mig, och var i allra högsta grad verklig.
Vilket leder mig till Harry Potter. Rowling är en mycket skicklig författare, det kan man inte förneka. Hon är ingen konstnär med språket men ordvalen är perfekta. Men för att hålla mig till ämnet; hon kan den här balansgången mellan sorg och glädje (även om de flesta förmodligen har svårt att se det som en balans). Deathly Hallows ligger alltså ganska mittemellan Malloreon och Geomancer i den aspekten. Visst, folk och fä dör till höger och vänster, och många skulle nog vilja mörda Rowling för de värsta dödsfallen. Men det är så bra gjort! Varje död karaktär känns i djupet av hjärtat. Och ändå slutar den lyckligt. Det är fascinerande! Sen så funderar jag på att skapa en grafisk represantation över Harrys besattheter genom sjätte och sjunde boken. Som jag skrivit på Facebook så blir han alltmer besatt vid en tanke (som han oftast har halvt rätt med) tills han nästan kan anses sinnessjuk, och man blir nästan frusterad över hans tankebanor. Sen, precis när man tänker att han kommer bryta ihop, då, som genom ett trollslag, (no pun intended) förstår han allting. *Ping!* Enlightenment. Jag skulle vilja skapa en relativ skala över hur pass galen han är och koppla det på en tidsaxel med specifika händelser utmarkerade. Det vore ett roligt projekt!
Som jag sagt till Marika tar jag gärna emot förslag idéer till ytterligare en tävling i framtiden, liknande Lönnmordet 2010. Ingen idé är för dum! (Okej, det finns idéer som är för dumma, men jag får försöka vara snäll och tona ner min misimbecillantropi.) Vad ska jag skriva om imorgon? The Scandinavian Sci-Fi, Game & Film Convention, som kommer hållas här om mindre än två veckor, samtidigt som Fotomässan. Ska ockå försöka komma ihåg att hylla Wheezy Waiter.
Allt för konsten!
15 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Harry Potter! =D Det är okej om det är död i en bok, men jag känner inte alls att det ger mer djup till boken bara för att någon/några karaktär(er) dör. Historien måste ju bli bra också. Och jag kommer aldrig någonsin att medge att Freds död kan ha resulterat i något gott.
Ja absolut har du rätt att det måste vara en bra story som grund först. Men sen om döden griper in blir det mer verkligt för mig på något sätt. Freds död gav HP7 ett mycket större djup, tillsammans med Tonks och Lupins. Det är bland det sorgligaste jag läst, och det gjorde boken ännu bättre. För då har man kvar all sorg när man kommer till det lyckliga slutet. En bra balans alltså. :)
Neeej! Bara sorg och elände och död. Jag förstår att det blir mer genuint eftersom att jag precis beskrev livet i ett nötskal... He he he. Men inte Fred. Inte Fred. Alla andra, även Sirius och Dumbledore, men inte Fred och inte stackars oskyldiga Hedwig.
Men det är ju det som gör boken så bra! The death of innocence. Rowling gick så långt som möjligt utan att faktiskt ge boken ett tragiskt slut. Visst, man är jätteledsen att Fred dog och att George nu är ensam tvillingbror, vilket är jättetragiskt, men boken slutar ändå lyckligt! Och Hedwigs död, var oväntat men ändå nödvändigt. Det satte tonen för hela boken. Man läser och helt plötsligt- *BAM* -dör Hedwig. CHOCKTILLSTÅND.
Rowling praktiskt taget säger "This is not a fucking joke. You are my bitch and you will cry when I want you to cry."
God I love that woman.
Dock det som tog mig hårdast (senast jag läste, första gången är lite suddigt) var Dobby. Men det var nästan väntat. Det var naturligt att han skulle dö faktiskt. Det var inte naturligt att Hedwig och George skulle dö. BAM. Chock. That's how you end a good series.
Skicka en kommentar