No more

Jag vill börja med en dementi, ty jag blandade nämligen ihop namn i förra inlägget. Det var inte Olli som finnen hette, utan Antti. Jag tyckte att något var tokigt, men vad undgick mig.

Det var en trevlig helg i överlag. Dock var det dåliga vädret ett skarpt minus, vi hade tänkt åka ut och njuta av solen, bada lite på någon strand, etc. Men se det gick inte så bra. Vi gick i alla fall ut och shoppade en stund på lördagen, innan butikerna stängde kl 2. Elina köpte en beck-film till sin lillebror. ^^
Jag lagade därefter till det bästa mål mat jag någonsin gjort; Pasta med tonfisksås. Skitgott! Fastän att det var jag som gjorde det! Jag lämnade turturduvorna ensamma och lät dem se en film medan jag själv gick på bio. Transformers var så jävla grym!!! Jag var i sjunde himlen nästan konstant i 2 timmar och 20 minuter. Så jävla snygg. Så jävla cool. Så jävla bra.
Igår gick vi på Nordpoolen, vilket var poppis. På det följde pannkakor och farväl-kramar, jag tog bussen hem till Harads men lät de stanna kvar till idag. De ville inte börja cykla på kvällen.


Jag är nervös. Väldigt nervös. Bara en dag kvar innan jag fyller 18 år. 18! Åldern som man drömde om genom hela barndomen, och nu är den här. Det känns som när jag gick ut nian, precis samma känsla. Som sagt ska jag göra en egen tårta, helt själv, och, surprise, den ska innehålla choklad! Ja, jag ska avvika från mina principer för en dag. Men inte om alkohol och tobak. No sir-ee. Jag förväntar mig egentligen inte så mycket av dagen. Jag har ju vant mig vid att fira min egen dag med nästan bara den närmsta familjen de senaste åren. Jag har inte velat ställa till med någon stor fest, för det känns så... egoistiskt på något vis. Inte riktigt rätt ord, men ungefär vad jag menar. Jag är ingen festprisse egentligen. Så länge mamma, pappa, syster, svåger och systerdotter är här, så är jag glad med det. Man kan ju alltid hoppas på mer, men mina förhoppningar har en benägenhet att aldrig slå in. Jag nöjer mig väl med vad jag får.