Så jävla slut

Ja, det var ett tag sen. Över en vecka. Det finns sällan mycket att säga numer tycker jag. Stockholm var underbart, som alltid. Kolmården var en höjdpunkt, särskilt med mitt nya Sigma telezoomobjektiv till kameran. Fantastiska bilder, särskilt på rovfågeluppvisningen. När jag får min nas i september kommer man kunna se bilderna där.
On the downside har jag börjat få attacker av panikångest då och då, t ex mitt på Drottninggatan i Sthlm, eller i Solna City. Det är oftast bland mycket folk det händer. Det hände två gånger idag; när vi gick runt skolan och när klassen stod i en klunga. Jag vill börja prata med Kerstin igen snart, nu när hennes semester är slut. Och Ola måste jag prata med.

Jag gillade inte gårdagen, mest för att jag vid två tillfällen blev skrattad åt av okända människor. Ingen var äldre än mig visserligen, men det gör det inget bättre. Nu när jag börjat skolan igen har mitt humör ändrats till som det var innan sommarlovet. Växlande och ostabilt. Jag har hållit mig på samma nivå i flera dagar, ja veckor, i sommar. Men inte nu längre. Jag behöver verkligen det där stabiliserande tillägget till min citalopram. Hm. Ytterligare en medicin, till för att stabilisera den redan stabiliserande medicinen. Jag ser ingen utväg ur det här, allvarligt talat. Jag har varit deprimerad i tio månader nu. Jag vill bara... älska och älskas...