Jag fick just veta att min morbror Kent, som har haft en hjärntumör hela våren och sommaren, dog idag. Mamma ringde från syrran, och hon hade sin en-person-du-känner-har-dött-röst (ja, hon har en sådan) och jag förstod direkt vad det var. Dessutom, fick jag veta, har en av min mammas morbröder dött inatt. Både mamma och mormor har tappat en lillebror det senaste dygnet. Jag är då glad att jag fick träffa Kent förra helgen, när jag kom hem från Stockholm, och se att han åtminstone hade ett klart sinne under sitt förvirrade yttre.
Gud, jag kan inte fatta det. Kent, en av de starkaste auktoriteterna jag kände under min barndom, är borta för alltid. Jag trodde verkligen att han skulle klara det. Plötsligt känns kyssen jag fick i lördags så oändligt oviktig. Inte ens ett halvår tog det, innan cancern dödade honom. Han fick diagnosen i typ juni. Han skulle få sin första behandling den här veckan. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar