Kanske?

Jag går genom staden, i kylan och mörkret, på vägen upplyst av lyktor, musik dunkandes i öronen.
Jag hälsar på hos vänner, sitter en stund, pratar, umgås, har trevligt.
Jag sitter framför datorn och ser anime, läser serier, lyssnar på musik, eller bara slösurfar.
Jag gör allt som jag vanligen gör men ingenting är som det ska.
Vad jag än gör ser jag hennes ansikte. Det går inte en minut, en halv, innan det dyker upp för min inre syn.
Jag kan inte göra annat än att tänka på henne, fundera om hon är den rätta, om hon kanske skulle kunna tänka sig att möjligen eventuellt kunna älska mig tillbaka.
Den önskan i mitt innersta, den som driver mig framåt, är den att vi två blir ett par.
Men hur länge innan jag får svaret? Det driver mig galen. Jag blir utan vett och reson, med en törst efter kärlek besvarad som ej kan dämpas, efter år av längtan utan resultat.
Den fråga som jag konstant ställer lyder: är det min tur nu?

När jag tänker på henne vill jag gråta, skratta, skrika, le, springa 1000 mil härifrån.
Allting gör mig förvirrad, för vad är jag annat än en hormonstinn tonåring vars känslor byts i ett nycker? Jo, jag är kär.
En crazy fool in love.
En känsla som sprider sig runt i kroppen, från knoppen till snoppen, det finns ingen stopp'en, det blir värsta floppen, när jag når sista droppen, och jag drar i proppen. Allting rinner ut. Jag önskar det kunde ta slut.
Snälla, låt det gå som jag vill, annars blir jag deppig igen, och då kommer livet suga som fan. Jag vill inte hamna där än en gång. Snälla bruden, älska mig tillbaka.
Låt mig sova nu. Godnatt.