Ett par saker har hänt sen sista inlägget. Jag har pratat med vänner som jag inte hört av på veckor, och umgåtts med vänner som från den gamla goda tiden. Plus att jag blivit arg. Väldigt arg.
Jag står fortfarande högst upp på listan över möjliga gudfäder till Elinas framtida första barn. Det känns bra. Nu är de förlovade och ska gifta sig när de blir stadigare. Vem vet, jag kanske åker till Finland på bröllop om nåt år? Jag åker då dit för att hälsa på i början av nästa år. Körkortet kommer vara en välsignelse. Särskilt den här och kommande helger hade jag behövt körkort. Det hade underlättat enormt med alla Edekuls repetitioner inför julshowen, eftersom jag bor i Boden och ahr en del planer för de kommande helgerna. Nu fick jag skjuts till stan med mamma, eftersom hon skulle på minnesstund för Kent hos Oddfellow, och imorgon bitti kommer pappa hit och hämtar mig. Jag älskar min pappa. Jag borde verkligen säga det till honom, men det är så svårt med tanke på hans o-emotionella sätt. Han är inte okänslig, men han kan inte uttrycka känslor ordentligt.
Farsan kommer få det sååå mycket lättare när jag får körkort, bil och jobb. Inget mer skjutsande mig, och inget mer betalande min hyra, elräkning, bredband, tidningar, etc... Jag hatar att vara ekonomiskt beroende, men nu har jag inte så mycket till val, eftersom studiebidraget inte ens räcker till hyran. Men det ordnar sig nästa år. Då ska jag jobba i ett år, och sen göra färdigt skolan nånstans.
Men mest av allt hade jag velat ha en bil igår kväll. Låt mig med några ord beskriva min sinnesstämning under en tidsperiod igår. Jag använder engelska ord för att de är coolare.
Wrath.
Rage.
Fury.
Hade jag varit hulken hade huset inte stått kvar. Jag blev mer rasande än jag någonsin blivit på riktigt. Så arg har jag bara varit i drömmar. En god vän till mig, en som jag bryr mig om och ofta talar med om våra problem och sådant, fick sitt sköra hjärta brutet, krossat, manglat, stampat och sen krockat med en klump antimateria. Så ser jag på det. Jag vägrar repetera vad det där jävla fyllot skrev till henne, för bara vid tanken på det vitnar mina knogar. Jag säger det, hade jag haft körkort igår hade jag satt mig i en bil och kört raka vägen hem till henne för att hålla om henne och säga att allt blir bra. Men nu hade jag inte det, och eftersom hon bor några mil bort kunde jag inte ta mig dit. Vilket gjorde mig ännu argare.
Hon var då glad att jag var online på msn och fanns där för henne, vilket var skönt att höra. Hon mår bättre nu, och det är huvudsaken. Men får jag någonsin händerna på killen där så kommer det inte finnas tillräckligt mycket kvar av honom för att bevisa hans bortgång.
Jag igår:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar