Nu tar vi det jää(ä)äävligt lugnt här....

Så har min filosofi alltid varit. Jobba metodiskt och sytematiskt, så blir det bra. (är det kanske samma saker?)
Jaja, det har då funkat i de flesta fallen, men ibland kan det bli för mycket, ja t o m såpass att det drog ner mitt betyg i HK till VG.
"Han är lite för långsam" sa läraren till mamma, varpå hon svarade, "Ja, han har ju alltid varit en mossatramp."

Mossatramp.
Det brukade min brorsa kalla mig när jag var mindre och han ville retas lite över telefonen. Då visste jag ju inte om att jag var det, så det var verkligen retsamt.
Hur fan kom mamma på att kalla mig det också? Jag kan inte dra till minnes att hon hört oss så någon gång.
Vars kommer det egentligen ifrån ursprungligen? Är det kanske typiskt Enberg/Forsberg att säga så? Fast jag har ju aldrig hört mormor eller moster eller någon från den sidan av släkten säga så nånsin. Äh, det är väl bara ett helt vanligt talesätt.

Fast jag tänker ju ofta rätt långsamt och trögt (det kanske också är samma saker?).
Vissa tror att jag är smart, för de har bara sett mig så, och vissa tror jag är riktigt dum, för de har bara sett mig så. Ganska intressant egentligen, hur många olika uppfattningar det finns om ens egen person, och hur många olika "ansikten" man har att visa andra.

Men ibland åker det åt andra hållet, som för att väga upp mitt annars så långsamma sätt. Då blir jag ivrig och hetsig. Jag vet att jag var alltid så varenda julafton förr, fast jag nästan skämdes för det efteråt, för det var så onaturligt för mig. Trots att det är normalt beteende för en ung pojke. Men så slutade jag med det. Jag kunde iaf kontrollera mig från att slita upp allt ur kartongen.
Nu är det mamma som drar upp allt, som ett litet barn. Ungefär som om hon försöker få mig att bli sådär barnslig igen, i hopp om att jag aldrig kommer bli vuxen.
"Du kommer alltid vara 7 år i mina ögon, Martin."

Kanske om ca tio år så blir jag det innerst inne, just nu är jag kanske fem. Barnet inom mig alltså. Det skriker om att få komma ut och leva livet. "Man slutar inte leka för att man blir vuxen, man blir vuxen för att man slutar leka."
Jag kommer aldrig sluta leka, så jag kommer nog aldrig bli vuxen. Hur mycket jag än avskyr min blåögda och alltid hoppfulla naivitet så är det barnet inom mig som aldrig kommer släppa det.

Många skulle säkert tycka att det vore asbra att alltid hoppas så positivt, för hopp och vilja räcker långt. Men det är som en katt som leker med en tygbit i ett snöre; om den inte får tag i tygbiten då och då tappar den snart intresse och letar efter något annat att göra. Typ lemlästa kaninungar. Vad är symboliken i det där sista egentligen? Go figure.

Oj, nu blev det rätt långt, (igen!) så det är nog dags att runda av. Haha, jag är verkligen norrlänning. I have a brain like a Kalixbo's mouth. Så nu är det nog dags att återgå till mitt vanliga jag igen, för om jag hetsar upp mig och sabbar det här, så vet jag inte vad.

Hhanyway, (Insert appropiate time period here)s hemsida: Din mamma