Om det ändå vore över...

Som genom en ödets nyck fick jag insikten att jag är inte helt glad. Eller rättare sagt, jag tappade lite av glädjen pga en insikt. Så jag slits mellan lyckan och misären. Det är ganska ... hur ska jag säga... ingenting. Det är vad det är, ingenting. Det bra och det dåliga neutraliserar varandra. Så jag är inte helt sådär glad längre, men jag är inte helt deppig heller. Fast jo, jag kan bli glad om jag koncentrerar mig riktigt noga, och inte tänker på det dåliga.

Jag önskar att final exams hade varit förbi, och att sommaren väntade. Eller ännu bättre, att hösten 2008 hade varit här, och att jag kommit in på Nordiska Teaterlinjen i Kungälv. Jag längtar till att få se revyn nästa lördag, jag längtar längtar längtar till det. Jag längtar till att få åka till Florens med Charissa och spela upp Happy Days. Jag vill verkligen dit. Och jag längtar till Kungälv. Om ett och ett halvt år, då måste jag dit.

Även om jag bara har två ljuspunkter i mitt liv så lyser de så mycket starkare än det där stora svarta hålet som vill sprida mörker i mitt hjärta. Min energiboost till trots så räcker inte ens det till att tända det svarta hålet och göra ett ljus av det, för mörkret har växt sig för starkt. Så jag lägger mitt hopp till ljuset, och att min räddning står och stampar i hallen. I will make it matter. Fuck the rest, but I will make that matter.