"Fotboll är ingen sport, det är en knäskada"

Saker går både med mig och mot mig just nu. Jag är sur på brorsan för att han dröjde till idag med att bekräfta att jag kan komma ner till Sthlm v. 17, och därför hann alla biljetter till Doktor Glas på Vasateatern bli slutsålda. Skiiiit!!!! Det var ju det ursprungliga skälet till att jag ville till Stockholm då. Visserligen har jag mig själv att skylla på delvis, men ändå.

Däremot går teatern utan namn väldigt bra. Charissa har preliminärt bokat Saga den 19 april, och väntar bara på att besked om bidrag ska komma, och vi börjar kunna pjäsen. Nu är affischen prio 1.

Ganska orelaterat till rubriken, råkade jag ut för ett äventyr ikväll, för när jag sprang till bussen när jag skulle hem från Torpgärdan, (notera att den var tidig den här gången) så halkade jag. Jag fick panik när 28:an kom, men han var snäll och stannade så jag fick springa över vägen vid övergångsstället. När jag så nästan är över halkar jag på en isfläck och slår i marken. Hårt.
Av ren reflex rullade jag upp på trottoaren, hela fallet och det i en smidig rörelse, fast det var helt onödigt. Innan jag ens hinner tänka står jag upp igen, och lite blåslagen börjar jag springa mot busskuren och signalerar samtidigt till chaffissen att jag ska med. Till en börjarn går det bra, men snart försvinner avdomningen och smärtan tar över. Börjar halt-springa.
Han stannar lyckligtvis ganska snabbt, så jag går tillbaka en bit och kliver på bussen.
"Ramlade du? Gick det bra?"
"Tack. Jodå, det gick bra. Jag ska till Campus bara." Visar busskortet.
"Är du säker att det gick bra?" Lutar sig framåt och tittar ner på mina ben.
"Jodå, det är lugnt." Tittar ner och ser att två stora hål i byxorna markerar vägkontakten tydligt.

Jag går och sätter mig, eller rättare sagt haltar. Det gjorde nåsådjävulskt ont till vänster i höften. Sätter mig på vänster sida, och sätter upp fötterna på upphöjningen framför mig. Det första jag noterar är att vänster ringfinger och lillfinger blöder ur fingertopparna. Hade även några andra små skrapmärken på vänster hand, och var lite öm i höger hand.
Sen så börjar jag fingra i hålet i vänster byxben, då blottas ett blodtäckt knä, med några till synes djupa snitt. Kollar vänstra hålet, med lite mindre blod precis under knät. Så gott som hela bussresan var knäna utan känsel, men fingrarna gjorde riktigt ont, och höften. Det klev på en kvinna och satte sig tvärs över gången, och hon gjorde onormalt stora ögon när hon såg mitt blottade sår.

Kom så hem. Insåg att jag inte har något sorts första hjälpen hemma, och ringer därför till Henrik för att se om de är hemma. Jojomän, så jag går dit upp och blir omplåstrad av Marie. Satiren haglar över mig från Henrik.

Nu var det ju inte så allvarligt, men det är det att jag har inte halkat omkull på några år. Dessutom har jag inte skrapat knäna, eller nån kroppsdel, på typ fem år. Och aldrig har jag skrapat sönder ett par byxor. Aldrig. En gång gick långkalsongerna jag hade under sönder, men det räknas inte.

Nu ska jag göra färdigt läxa, trots ömma fingrar.