fucked up

Här följer ett långt jävla inlägg som går ut på att vem som än läser borde bli äcklad hur jag vältrar mig i självömkan och klagar över hur patetiskt emo jag är.

Det är inte min dag idag. Faktiskt en av de sämsta dagarna, sett ur skolperspektiv, nånsin. Jag har aldrig presterat så dåligt på prov som idag, och det har bara gått utför ända sen jag började IB.
I grundskolan var jag i mitt esse; smartast i klassen, omtyckt av alla lärare, spikade vartannat prov, hade toppbetyg (visserligen till kostnad av social inkompetens, men ingenting är gratis). Sen efter nian stannade min utveckling. Vips fick jag inte full poäng längre, det var knappt jag ens fick bra poäng.

När man dessutom är van vid att vara smartast i klassen, och plötsligt hamnar bland några av de smartaste ungdomarna i länet, då får man en omställning. Jag hade aldrig behövt ställa en fråga förut till lärare, var det något jag inte kunde så var det garanterat att någon annan inte heller kunde, och de frågade snabbt under det att jag försökte lösa det själv. Det sitter i än. Jag kan inte fråga en lärare om hjälp, huvudsakligen på matten. Jag känner mig så dum. Jag vet att det är dummare att inte fråga, men det går inte. Det är en av mina spärrar.

Jag önskar att jag kunde sluta skylla alla mina problem och issues på grundskolan.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är inte gjorde för IB. Jag vet mina styrkor och svagheter. Jag har utvecklat mitt studerande med det svenska skolsystemet i åtanke, dvs jag har som specialitet att ställa mig in hos lärare så att de ska ge mig högre betyg än vad jag förtjänar. Jag är ingen provmänniska, inte över högstadienivå iaf. Hur fan ska jag då klara IB när man betygsätts till största del av en främmande människa? Det kommer inte att gå. Jag vet att det inte kommer att gå. Okej, den delen skulle lätt gå att överkomma, jag överdriver nog lite. Men då måste jag prestera bra på proven först. Ha!

Idag, på proven, gick det åt helvete. Engelskan gick väl okej, men jag hade hoppats på bättre. Jag har aldrig varit bra på att skriva jämförelser.
Sen på svenskan, då hade jag idétorka ett tag, så innan jag väl skrivit färdigt allt på ett kladdpapper, då var det 20 min kvar av tiden. Skriva skriva skriva... 20 min senare fick jag lägga ner pennan mitt i ett stycke, hade det och två till kvar. Det första av dem var en av huvudpoängerna med analysen.
Helvete!!!
Så var det fysik. Paper 1 gick hyfsat bra, ska väl inte klaga. Sen kom jag till paper 2, och där sket det sig i pipsvängen. Kunde fyra frågor typ. Jag räknade ihop poängen, så om jag får fullt där jag faktiskt svarade kan jag få 9 / 44. Det är 20%.
Jag kan ju satsa på labrapporter. Ha!
Men matten får väl bli min räddning till diplomet. Ha!
Kemin borde väl räcka långt? Ha!

Tonje sa att vi kommer klara det bara vi gör det vi ska i tid.

I... AM... FUCKED!!! ><

Jag har skoldisciplinen hos en jävla bäver.

Imorse hade jag förhoppningar, äntligen. Då trodde jag att jag faktiskt skulle kunna ta diplomet. Det lilla hoppet raderades totalt idag. Jag kommer aldrig klara IB, så är det bara. Vilket betyder att jag aldrig kommer kunna komma in på Kungälv, inte utan gymnasiebetyg.
Ämen, jag får väl gå om tredje året, plugga upp fysik och matte, och kanske kemi. Så får jag ta Kungälv ett år senare. Jag börjar acceptera tanken på att gå om ett år på gymnasiet mer och mer.

Hmm, det skulle få byn att börja snacka. "Hörde du? Martin klarade inte gymnasiet, så han måste gå ett fjärde år." Fy fan. Inte för att nån skulle skylle på mig. Nehejdå, inte lilla oskyldiga superduktiga Martin Wiklund från Södra Harads inte. Fördelen med att bara vara kändis i en liten håla är väl att nästan ingen kommer hacka ner på en om man gör fel.

Varför valde jag egentligen fysik? Jag menar, det är ju inte så att jag kan det. Min hjärna är för trög för att fatta allt. Jag försöker bara göra mig så nördig som det bara går. En wannabe-fysiknörd, det är vad jag är. Jag är rätt mycket wannabe egentligen. Det enda jag inte är wannabe på är väl teater (hoppas jag). Utan det är jag ingenting. Ingenting.

Mina andra förhoppningar då? Det där stora starka ljuset? Jo, det är kvar, men det syns inte för det svarta hålet. Men det finns där. Frågan är bara om det någonsin kommer bli mer än ett ljus, eller om det blir så en stund, innan det exploderar i en supernova och blir ett till svart hål. Då vet jag inte ens om teatern kan rädda mig. Som jag sa, nothing else matters. But can I make it matter any longer? Does it matter how hard I try? Am I capable of trying hard enough? Will it matter in the end at all? Suck. Om det ändå inte vore så svårt. :'(

Dessutom sket sig allt med min planerade english interactive oral. Barbaran jag hade i åtanke är slängd, och jag kan inte hitta en ny. Jag får väl skriva om det helt, fast det lär bli svårt med hjärnsläppet jag har i veckan. Jag ids inte fråga nån mer om de har en, för alla bara skämtar med mig då. Visst, det är kul först, men när man är på mitt nuvarande humör vill man inte höra en massa människor säga "till en skolredovisning? visst martin, vi vet nog...". Och ingen inser hur seriöst jag tar det här arbetet. Och då känns det som om ingen bryr sig.

Suck. Det är vid såna här tillfällen som man tappar meningen med livet. Jag ser det inte längre. Igen. Dessutom är jag arg. Jag bröt av en av mina två enda stiftpennor efter fysikprovet. Jag vill förstöra något mer. Nu har jag inga tankar om kreativitet, allt är bara destruktivt i det lilla sjuka, puckade huvud jag har. Nu ska jag försöka lugna ner mig, och förhoppningsvis äta nåt. Kan dock inte garantera något.