Piece of cake

Engelskan idag gick skitbra. Visst det var några små saker, som att jag och Henrik inte övade innan, så vi improviserade det vi skulle göra tillsammans, särskilt han. Sen så klickade bara knallpulverpistolen som Jenny skulle skjuta Henrik med, men det gjorde kanske inte så mycket. Publiken fattade ju vad som hände, och det är huvudsaken. Men jag blev nästan chockad när Tonje sa "hade jag vetat att det skulle vara så här bra, då hade jag filmat"(!) Och att jag borde föra upp den på Lillan i Luleå... Okej, det var väl bra men, vi ska väl inte överdriva. :S

Dock det som känns bäst, är hur stolt jag känner mig över akt 2. Det enda som man kan klaga på är väl texten, som i jag kom inte ihåg allt och var tvungen att kolla på papperet. Men det var nervositeten. Jag kunde allt som ett rinnande vatten nästan på morgonen, men när det var dags svek minnet.

Det jag gillar mest är hur lätt det var att agera ut känslorna. Jag höll gråten i halsen nästan hela akt 2, för att det skulle låta autentiskt. Visserligen tappade jag bort var jag var i musiken på ett ställe och blev därför försenad, vilket ledde till att jag inte hann gråta där det var planerat. Bara nästan.

Nu känner jag mig verkligen haj på att medverka i en tragisk och dramatisk teater, för det var nästan lättare än att hålla sig "rolig". Humor är ett så diskutabelt ämne, och varierar enormt från person till person. Sorg och bedrövelse däremot, det står endast de känslokallaste emot.
Bara man vet hur karaktären ska känna, och gå in i rollen till den grad att man är den personen. Det finns ingen Martin Wiklund, det finns bara karaktären, och han vet vad han ska säga och vad han kommer få till svar. Det finns inget imperfekt, det finns inget futurum, det finns bara presens. Sen är det en piece of cake.