Vem är mest less?

Var är alla leenden?
Var är optimismen?
Var är glädjen?

Jag hade varit en utmärkt irländare. Jag klagar nästan aldrig på hur jag har det, möjligtvis på mig själv. I övrigt biter jag ihop. Blir jag less på nåt förblir jag för det mesta tyst. (Om jag inte är deprimerad.) Men nu är jag less på all klagan. Jag hör människor klaga lite här och var. Bit ihop och var lite optimistiska för fan! Pessimism är som ett ankare, men ett öppet sinne är en atomubåtsmotor.

Jag är fortfarande inte helt återhämtad från min svacka. Det blir några relapses i månaden. Fast i den här takten, om saker förblir som de är, så kommer jag aldrig bli mentalt frisk. Dock hindrar inte det mig från att lysa upp som ett ljus och skratta hjärtligt, trots att det kan ligga och mala sönder mitt cerebellum. Om det inte är väldigt allvarligt förstås, då kan jag inte skratta.

Kan inte folk i ren allmänhet tänka gladare tankar?
Vadan alla allvarliga miner? Ett gott skratt förlänger livet.
Det har alltid varit min filosofi att det kostar inte ett jävla dugg att le och säga tack.

Om man är ute och går på stan så går det att räkna antalet leenden på den ena handen. Och det är ändå bara personer som pratar med andra som ler.

Jag är inte rädd för att visa känslor på allmänna platser. Jag kan gå runt på stan, ångandes av ilska. Jag kan sitta och gråta på bussen. Men mest av allt kan jag le vitt och brett till en ren och skär främling, bara för att jag råkar vara glad. Jag kan skutta runt i små glädjedanser över övergångsstället.

Är det så att folk i allmänhet inte anser det passande att le mycket? Eller att de är tankspridda och funderar över något annat, något som inte inducerar glädje? Eller är de bara deprimerade? Förmodligen en blandning med det mellersta i majoritet.

Nu orkar jag inte skriva mer. Ska sluta tänka på det, och vara kreativ istället.