Rapport från östra Svealand

Gyarharharharhar... Fan va chill å va' här asså! Stockholm är en så vacker stad! Dessutom är det ju mitt andra hem after all. Eller typ fjärde om man ska räkna alla olika där uppe i norr.

Det är så fantastiskt härligt att bara gå runt i värmen och njuta. Strosa runt i Gamla Stan och på Skeppsholmen är bara så härligt. Stockholm är för mig... som Colombia är för Luisa! Man kan bara gå runt och suga åt sig allt det vackra. En uppfyllande blandning av dofter, ljud och färger som tillsammans skapar en oförglömlig Stockholmsupplevelse. Jag kan bara glömma alla bekymmer hundra mil norrut och leva livet.

Jag tänkte det igår kväll, när jag gick längs bron från Skeppsholmen efter besöket på Moderna Dansteatern, då solen just höll på att sänka sig bakom byggnaderna och gav staden ett magiskt ljus, att så här vill jag leva. Gå runt och känna mig riktigt kulturell och civiliserad bland vackra omgivningar.

I övrigt kan jag meddela att Doktor Glas var fantastiskt bra, Krister Henriksson är min nya idol, förutom allt runtomkring, vilket var total jävla besvikelse. Jag hade fel datum på min biljett och var tvungen sitta på en rullstolsplats, stolarna knarrade av ålder vid minsta rörelse, och slutligen en människa utan någon sem helst respekt för andra som bara reser sig och går mitt i det hela och stör som ingen nånsin stört en föreställning förr.

Däremot var En Midsommarnattsdröm långt över mina förväntningar. Det var fabulöst bra. Omskriven men fortfarande i sann, obscen Shakespeare-anda, fast med mycket, mycket mer sex och sprit. Utspelar sig under tidigt nittital i Aten, huvudstad i Värmland. Värmland har just tagit över Amerika, så Amerikas drottning Hippolyta måste gifta sig med Värmlands landshövding Teseus. Samtidigt pågår kärleksdramat mellan fyra ungdomar; ärkefjortisen Hermia, Goth-fjortis-wannaben Helena, emobarnet Lysander och pudelrockaren Demetrius. Dessutom blandars sig alvkungen Oberon, hans drottning Titania och deras sex alver i allting. De går klädda i värsta 50-60-tals kläderna. Tänk Beatles. Och för att inte glömma Wolff, den riktiga huvudrollen här, som både gick ut ur rollen och blev Rickard Wolff för att skämtsamt prata med publiken, och bröt fjärde väggen i sin roll. Det var en magisk tre timmar lång föreställning (inkl paus på 20 min).

Nu ska jag på grillparty typ. Dansen kan jag berätta om sen. Later.