Varför?

Hur fan ska det här gå? Jag kan inte analysera dikter! Jag kan ingenting om dikter! Jag trodde jag kunde, men det gjorde jag inte. Allt jag har varit är en fånig wannabe. Jag vill inte försöka skriva mer dikter. De suger ju bara hästballe ändå.
Min analys av en av Edith Södergrans dikter skulle varit mailad till Helena för 52 minuter sedan. Jag har inte ens bestämt vilken dikt jag ska ta. Fast jag tror jag vet.
Dessutom borde jag ha gjort historialäxan ikväll. Det blir tufft att göra den på hålet imorgon, men det kan gå.

Det är bara det att jag har ingen energi. Jag orkar verkligen inte göra nånting produktivt. Till och med när jag har repeterat teatern har jag känt av tröttheten, men i de stunderna är jag åtminstone lycklig.

Just nu vill jag bara vältra mig i en pöl av självömkan, och ha hela världens medlidande. Fast det vet jag att ingen kommer ge mig, som jag whinar och har mig. Jag förtjänar ju inte ens medlidande, det enda felet sitter ju i min skalle, och det är jag orsak till. Vem skulle det annars kunna vara liksom? Jag vet inte vad jag önskar längre. Det är bara... näe... skit. Mina vänner, de som jag förlitar mig på, eller förlitade, de... äh. Fan va jag snackar smörja. Jag inbillar mig ju bara en massa som vanligt. It's all in my head. Världen vore så mycket bättre utan mitt huvud. För att citera en viss person, ja du vet vem du är; skjut mig.

Jag faller. Igen. Det blir bara pannkaka av hela smeten, och jag är ägget, brutalt krossad i min ungdoms glans. Syrran säger att efter det här kommer allt bli bra. Jag kommer aldrig bli så här deppig igen. Livet kommer vara en dans på rosor. Av någon anledning har jag svårt att tro henne helt och hållet. Efter vad då? Vad är det här egentligen? När kommer det här att sluta? Det känns som... vad är meningen med att behöva genomlida det här? Jag tror inte längre på en allmäktig superbra högre makt. Jag tror på en sadistisk jävel som väljer ut sina offer noggrannt innan han sätter igång. Åtminstone tror jag på nåt, men hur länge till? There's just so much a man can take.

Jag känner mig ensam. Väldigt ensam. Värre än tidigare faktiskt. Tillsammans med nästan konstant inombords panikångest. Jag hyperventilerar inombords närhelst tankarna rör t ex skolan, och då vill jag bara gråta. Jag vill bara kura ihop mig i en boll på golvet och gråta. Låtsas om att ingenting finns. Om jag nu ska ha lite tro, så då måste jag ju tro att det finns ett syfte med allt. Vad fan är då syftet med det här? Är det en härdning? För vadå? Är det ett straff? Förtjänar jag det? Vad har jag gjort?

Vad har jag gjort fel? Jag kan inte sluta tänka så. Vad har jag gjort fel? Det enda jag kan komma på är om jag varit en dålig person på något sätt. En dålig vän. Irriterande, besvärande, ivägen, etc... Brorsan säger jag måste ta mer plats, att jag är för snäll. Varför har jag känt mig tvärtom i hela mitt liv då? Störig, högljudd... Det är kanske därför jag har så svårt att prata ut med nån, för att mitt undermedvetna försöker betala igen och inte låter mig besvära någon med mitt klagande. Jag har aldrig riktigt brytt mig om mig själv, alltid satt andras välmående framför mitt eget. Och vad har jag fått för det?? Fan! Fan fan fan.

Jag vill så gärna prata med nån, men jag vet inte vem. Förut var det lättare, men nu... nu är jag ensam. Alla kommer säga åt mig att rycka upp mig, sluta vara så självdestruktiv. Men det går inte. Det är det ingen fattar, att jag kan inte. Nu är jag nere i träsket. Så försök inte ens, om ni skulle få för er det, för det funkar inte. En 6-7 personer har försökt i ett halvår, utan resultat. Jag kan inte låta bli att undra om det är som när man tecknat nåt på lekis och alla vuxna säger hur fint det är fast det egentligen är skit. Är folk snälla för att inte såra mig? Jag kan inte tro på nån numera. Jag är så jävla skadad och bitter. Helvete. Det vore så skönt att bara inte finnas till.
Om ni ursäktar ska jag snyfta mig till sömns nu.