På min interactive oral i engelska, den om Nelson Mandela, då skakade jag som ett asplöv. Nu hade jag inte ont i magen som jag brukar ha, och jag skakade inte. Självklart var jag nervös, men på ett helt nytt sätt. Jag ska forska i det, när det händer nästa gång.
Jag ska, hör och häpna, gå och lägga mig före halv tolv en fredagkväll, utan att behöva stiga upp tidigt på lördagen. Jag blev bara så trött. Och när jag blir trött orkar jag inte hålla tankarna i schack, vilket betyder att jag blir deprimerad.
Det är bara en tillfällig lösning som funkar om dagarna, och även en bit in på kvällarna, men jag behöver åtminstone gråta varje dag :/
Jag har blivit Metallica-fan! Brorsan fick mig att ladda ner The Black Album, och även Apocalypticas Plays Metallica by Four Cellos, där Apocalyotica har framför flertalet Metallica-klassiker på endast fyra cello(vad heter cello egentligen i plural? cellos? cellon? cello? kanske cellofioler?) Det är jävligt mäktigt! Jag vet att jag inte hört någon av låtarna (förutom Nothing Else Matters) nyligt. Jag kan inte alls minnas det, så det måste vara många år sen, men jag kände igen hälften av dem. Jag måste ha hört de flera gånger föut, för jag kunde melodin så bra. Läskigt.
Som avslutning vil jag citera ett stycke ur Metallicas "One". Det enda bra i texten egentligen. Faktiskt är hela låten sååå mycket bättre när Apocalyptica framför den på fyra cello(vad det nu heter).
Här kommer det i alla fall, texten i helhet handlar handlar om dödshjälp, men det här påminner väldigt mycket om några av mina dikter, särskilt Nothing is left:
"Darkness
Imprisoning me
All that I see
Absolute horror
I cannot live
I cannot die
Trapped in myself
Body my holding cell"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar