Mitt sista hopp

Jag tvättade aldrig ur fiskskålen.

Jag kunde inte.

Efter att den hade stått en vecka erbjöd sig mamma att göra det. Så jag sa vad som skulle vara kvar kvällen innan jag for tillbaka till stan.

Jag ser ibland för mig själv hur Mercutio ligger där på botten, hur han som spretar med sin tidigare så vackra, böljande slöja. Han var så vacker. Prospero betydde inte lika mycket för mig, men att båda dog samtidigt känns förjävligt. Jag kommer inte att skaffa nya fiskar. Kanske att jag tar tillbaka skålen till lägenheten, som prudnad. Eventuellt att jag skaffar artificiella fiskar, typ glas.

Jag har ångest över att jag lät de ligga där i en hel vecka och börja förmultna. Men jag kunde inte. Det var som taget ur en sorglig film, som en vacker död kvinna med utspredd klänning. Han var mitt sista hopp.

Det gick bara inte.