Omvänd psykologi

Jag ställde mig och diskade idag. Hade gjort nästan hälften när jag upptäcker att två nya knivar har rostfläckar, de var tydligen inte rostfria som jag tidigare hade trott. Ringde mamma för att få tips. Får tips men får även till slut höra att jag måste dammsuga och äta ordentligt. (På mammas lugna men bestämda sätt som jag avskyr)

Då tappade jag lusten att diska totalt. Det är som om när jag vet att jag måste göra nånting hemma så går det inte. Det blir som meningslöst på något vis.

Jämför med när Maria är här eller när jag pratar med henne i telefon och jag lite blygt och skamset säger att jag har varken diskat eller dammsugit på ett tag. Då säger hon bara att det gör ingenting för jag behöver inte göra det.

Ett tag efter det kan jag ställa mig och diska upp allt för att sen ta fram dammsugaren. Helt frivilligt utan att klaga. Jag kan bara göra hushållssysslor när jag får höra att det inte behövs. Det är en sak att tvingas till nånting eller att göra det av egen fri vilja. Ungefär som att läsa en bok. Jag ar extremt svårt att läsa böcker jag blir påtvingad, t ex från skolan, men böcker jag själv väljer läser jag ut på en fis-kvart. Och det är inte för att de är korta, utan för att jag vill, men jag behöver inte.

See the difference?
Jag vill inte diska längre idag.
Jag kommer bli illamående av lukten från disken täckt med matrester.
Jag kommer bli sjuk av allt damm som finns i lägenheten.
Jag kommer bli allvarligt undernärd av att jag inte kan laga mat.
Men jag vill inte diska längre.