År tvåtusensex

Hmm.. Det förra året var sannerligen det mest avvikande året hittills, så att säga. Fantastiska erfaranheter har kantat min väg, båda positiva och negativa.
Jag tror det mest minnesvärda var resan till Vadstena. Sagolikt.

Men för att sammanfatta hela året kort:
Under våren ökade min vänskap med gänget på IB, jag kom långsamt men säkert över kärleken till Michaela, och jag utvecklade mitt förakt för Fr. Avskyvärld & Co.
I övrigt började jag lyssna på System of a Down och blev snabbt fäst vid deras musik.

Revyn och Sofia
Revyn var annorlunda från tidigare år. Nu var Susanne inte med, utan Sofia regisserade. Sofia. Jag vet inte när jag först blev kär i henne. Jag tror det var nån gång efter att jag fick höra att hon är lesbisk. Dock var det innan jag fick veta att hon var tillsammans med Mia, det är säkert. Om man kan kalla det kär. Jag var ju helt utan hopp, men det var ändå trevligt att umgås med henne. Och nakenchocken var ju underbar.
Det var magiskt. När jag drog av mig prästkappan och vände mig om så stod hon där. Även om vi såg varandra djupt i ögonen tog jag in hela henne. Vi gick ut på scenen, nästan hand i hand, och tystnaden var total. Jag gick inte i en roll, och ändå var jag någon annan. Vi symboliserade den ultimata oskulden. Och det var så jag kände mig. Det hela gick på några sekunder, från det att jag vände mig till det att vi hade plockat upp stenen och tagit den backstage igen. Oförglömligt. Magiskt.
En av de lyckligaste stunderna i mitt liv skedde efter sista föreställningen på Saga. När jag hade fått BH:n kastad till mig och jag å vännerna stod och snackade, det värmde i mitt hjärta. Den kvällen, då kände jag mig älskad.

The Tempest
Dessutom producerade jag The Tempest - Director's Cut. Jag anser att jag har rätten att ta creds för den största delen av det projektet; jag skrev halva manuset själv (och redigerade den andra halvan allteftersom), jag spelade huvudrollen, jag gjorde DVD:n helt själv, och inte minst, jag regisserade den.
Att styra en hel uppsättning var helt nytt, och även om det var svårt (Henrik hjälpte mig mycket) var det roligt och lärorikt. Jag skulle gärna göra det igen (bara vi kommer igång med R&J nån gång!).
I och med detta projekt började mitt intresse för William Shakespeare.

Deppiga avslut
Så var det dags för den efterlängtade slutfesten med revygänget. Den blev en flopp för mig. På alla bilder jag är med på är jag nere, nästan ledsen. Jag vet inte riktigt vad som gick snett, men det började så smått, för att sen eskalera.

Skolan flöt på som vanligt, dock med ett deppigt slut. Några veckor innan avslutningen skulle vi ju dra ut till Rörbäck för att tälta en natt, men det satte regnet p för. Jag grät på bussen på vägen hem till Harads, eftersom jag aldrig fick träffa mina vänner utanför skolan. Jag överreagerade nog lite. Men nån gång runt den här tiden tror jag upptakten till Den Stora Depressionens utbrott började, kanske redan på revyfesten, kanske inte. Det får jag aldrig veta.

Jag var deprimerad när sommarlovet började eftersom jag visste att jag inte skulle få träffa mina vänner innan hösten. Ensamheten och avskildheten i Åminne var påträngande. Redan innan skolan var slut visste jag att om jag inte fick göra någonting produktivt, typ något med teater, under sommaren skulle jag bara sitta framför datorn och deppa så fort feriearbetet var över.
Den första helgen letade jag då på nätet efter nånting att göra. Jag hittade Unga Teaternätet, där jag snabbt var medlem. Jag ansökte till ett teater-sång-litteratur-läger med inriktning på Shakespeare. Gick och var orolig nästan en vecka innan jag fick brev om att jag var antagen. Sommaren var gjord!

Linne
Under det att feriearbetet pågick började jag grubbla över Linne igen. April året innan hade jag varit tillsammans med henne i tre dagar. Nu skulle vi jobba tillsammans i tre veckor, vi två och Jonas. Jag var en smula oroad. (Det var för många treor, bl a.) Ett tag i början trodde jag att det kunde bli som förr, men jag insåg att det inte kunde det. Det var bara att gå vidare. Dessutom skrämde hennes historier upp mig en aning, jag ville inte veta vad hon gjort med sin pojkvän i badkaret. Jag ville inte veta hur full hon var på examenskvällen. Jag ville inte veta att hennes pojkvän hade satt inte Hitlers tal på hennes mp3. Jag tänkte "vad hände med den gamla Linne som jag kände förr? Dog hon med Camilla?"
Jag kom på att så var ju inte fallet. Det här kom nog allteftersom under de ett och ett halvt år efter Camillas död fram till det att hon träffade sin nuvarande kille när hon började gymnasiet. Då förändrades hon totalt.

Äntligen var jobbet över. Även om det var trevligt att umgås lite med Jonas igen så orkade jag inte längre. Jag har aldrig varit en arbetsmänniska.
Nu hägrade Vadstena i fjärran. Alla resor var bokade. Jag var redo.
Efter en extremt uttröttande resa på över tjugo timmar var jag så framme och det var fantastiskt där.

Vadstena och Alexandra
Jag lärde mig en massa där. Både fakta om Shakespeare och rent praktiska saker som circlar runt teater, musik och litteratur. Men det var mer än så. Jag kände på vägen hem att jag hade växt som person. Jag var ett steg närmare vuxendomen i sinnet på ett sätt. Som brorsan sa när vi satt och snacka då jag väntade på mitt tåg från Stockholm, han sa att jag hade en ny glimt i ögonen. En gnista. Det riktigt lyste om mig. Jag kände verkligen hur hela världen låg inför mina fötter. Mitt liv hade just börjat och jag skulle just kliva ut ur dörren och börja gå på stigen. Synd bara att jag snavade på dörrkarmen, men det tar vi senare.

En oerhört stor det av upplevelsen i Vadsten cirklade runt Alexandra. Få personer har lämnat ett sådant kraftigt intryck på mig. Hon var verkligen något speciellt. Jag blev nästan ögonblickskär. Det var inte första gången jag såg henne, då tänkte jag bara att hon var söt. Men när jag senare hade pratat med henne, då tog det fart. Jag kom dit på tisdag kväll, såg henne först på onsdag morgon, och skrev en dikt till henne på torsdagen.

Hon gjorde så mycket för mig. Hon fick mig att börja skriva poesi. Hon minskade min spindelskräck ganska ordentligt. Nog för att ett par andra hjälpte till där, men jag har henne att tacka mest. Hon fick mig att nöja mig med vad jag har. Hon lärde mig mycket.

När sista dagen kom var jag inte deprimerad eller ledsen över att aldrig få se de här människorna jag hade bott med i en vecka igen, vilket jag alltid annars brukade vara. Resan till Stockholm var mycket trevlig. Alexandra hade verkligen varit en superfångst, men vi var tydligen inte menade för varandra, så jag accepterade det. Kvällen där, då jag knackade på på hennes dörr när han var ensam på rummet. Fy fan vad nervös jag var innan. Det var en speciell sorts nervositet. Jag var inte lika nervös som jag annars är, men det var ändå värre på ett sätt. Här fanns inget manus, ingen som kunde visa hur jag skulle göra om det om jag gjorde fel. Det här var riktiga livet, och livet handlar helt och hållet om improvisation.

Hennes ögon. Det är det jag minns mest. Hur de förändrades under det att hon började förstå vad det var jag ville ha sagt med dikten. Från glädje och nyfikenhet, till överraskning på gränsen till chock, till överraskad glädje. Hon blev verkligen rörd. Sen stod vi bara där. Hon var mållös och visste inte vad hon skulle säga. Jag stod som ett mähä och bytte från den ena foten till den andra varje minut. Till slut skildes vi åt då jag hörde steg i trappan. Sen sov jag gott under natten. En fantastisk upplevelse.

Meningen med livet
När jag så äntligen kom hem var jag till freds. Jag var lycklig. Detta höll i ungefär en och en halv månad. Sen tappade jag meningen med livet. Jag tror att om man har total lycka, utan bekymmer eller liknande, bleknar ens mål i livet. Man måste ha problem och konflikter att ta i tu med för att vilja fortsätta söka sina mål. Ingen vill ha det för lätt. Det är en svår balansgång mellan för lätt och för svårt, men det är möjligt (från och till).

Jag klarade mig dock lindrigt, och var snart tillbaka som mitt vanliga jag. Varken helt lycklig eller deprimerad, utan precis som jag nästan alltid varit. Det höll i en månad. Sen kom Den Stora Depressionen. Det stora vemodet rullade in...
Skolan fram till denna punkt var ju schysst. Tyvärr var jag dålig på labrapporter redan innan. Jag hade ju även ju-jutsu träningen innan jag inte längre orkade med den. Huruvida jag alls är gjord för fysisk träning kan diskuteras, men jag ska strunta i allt sådant åtminstone fram till det att min mentala hälsa är acceptabel igen. Men alla mina promenader som jag började med då höstmörkret la sig borde väl räknas som någon sorts träning. Jag har gått och gått och gått runt i Bodens tätort i åtskilliga timmar varje vecka. Det kändes riktigt bra.

Rikard III och resten av året
En av de verkliga ljuspunkterna under hösten var ändå Riksteaterns uppsättning av Rikard III på Saga i Boden. Ord kan inte beskriva hur underbar den där kvällen var. Det var efter det som jag började lyssna på Nine Inch Nails, numera ett av mina absoluta favoritband. Fantastiskt.

Sen var det ju äventyret med Nintendo Wii. Jag var så bergsäker att jag skulle få den på releasen att jag for till Luleå med Jenny för att hämta ut den. Men jag var för långt bak i bokningskön. Det skulle dröja till 1-2 veckor efter jul innan jag skulle få min. Skit. Då tog brorsan med sig sin. Magnifikt. På Julafton fick jag så äntligen spela Zelda: Twilight Princess. Fabulöst. Tack brorsan, du äger.

Mitt år
Så nu är år 2006 över och 2007 är här. 7 är mitt lyckotal. Det här är mitt år. Det är nu allting kommer att ordna sig. För 2007 är här. Mitt år är här.