Vems är du?

Jag är min egen.

Jag kom plötsligt ihåg vad mins syster sa igår när hon och min systerdotter Love var här på besök. Love sa vid en punkt att jag var mormors (alltså hennes mormor, min mamma), varpå Maria svarade "Njaä, jag tror Martin är sin egen".

Jag blev som glad av det. Att få höra att jag är en helt unik individ, en person som ingen annan. Min egen. Jag log inombords när hon hade sagt det.

Jag tänkte direkt på en del av mastodontprojekten, och likaså floppen, Framtidslandet under sommaren 2004. En av "sketcherna" handlade om en ung kvinna som flyttade från Stockholm hem till rötterna i Norrbotten. Hon flyttade in i ett hus en liten by där hennes enda släkting var hennes morfar, en som hon inte hade någon kontakt med. Alla, precis alla, frågade "Vems är du?" för det är ju så man lär känna nytt, och särsilt ungt, folk ute i bygden här uppe. För vet man vems någon är, då kan man genast placera personen i ett fack, äpplet faller ju inte långt från trädet.

Tillbaka till teatern, kvinnan svarade i början med hennes morfars namn, vilket gjorde alla en aning vaksamma mot henne, för gubben var nämligen lite annorlunda. Det mest omtalade var ju hans homosexualitet, för med tanke på hans ålder, boplats, osv var det mycket sällsynt. Det visade sig till slut att även den här kvinnan var homosexuell, men det hade inte heller någonting att göra med det slutgiltiga budskapet som jag vill få fram. Till slut kom hon nämligen på hur det egentligen låg till. Varför säga till alla att hon skulle vara sin morfars, när de inte var ett dugg lik varandra. Hon var ju sin egen.

Det kanske var helt irrelevant, men jag blev som på skrivarhumör. Jag är ju min egen ;)