What have I become?

Happ. Om en halvtimme börjar kemin, och matten slutar om 7 minuter. Fast jag är hemma. Jag försov mig, så jag tog min lilla tid. Nu undrar jag om jag ska dra iväg till skolan för kemin, eller stanna här och diska och sen gå till skolan för resten av kemin.
Jag tror jag gör det senare.

Heh. Det går inte så bra som jag hade inbillat mig. Det går verkligen utför. Jag sover knappt, äter knappt, och pluggar aldrig. Eller okej, jag gör det som jag måste göra för betyget, förutom labrapporter. Om jag inte rycker upp mig i vår är det totalt jävla kört. Alltså är det helt kört, för nåt sånt lär jag ju inte göra. liksom, hurdå?

Och sen så blev jag ju så skitdeprimerad på matten igår. Jag grät när jag gick hem. Jag fick bara lite självinsikt, och det sög. Jag trodde jag hade begråtit alla problem, men icke sa nicke, det fanns kvar issues i den här förvirrade skallen.


Varför??? Om jag ändå kunde ha fått en lättare existenstvivlande depression. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad har jag gjort fel? Är det någon sorts balans i världen som går ut på att alla ska ha det ungefär lika förjävligt, psykologiskt sett? Så att jag som har varit glad och sprallig hela livet plötsligt känner som om det aldrig hade hänt? Som om det varit förgäves. Så att man vill bort, bort, någon annanstans. Som om jag inte fanns?

Är jag mig själv? Eller har rädsla för ensamhet gjort mig till hur jag är nu? Jag tror på det senare. Det känns som att jag gör mig till, och jag gör det inte ens bra. Patetiskt. Jag skulle kunna skärpa mig lite nu, men jag orkar inte. Jag är helt slut.


Jag håller med dig Michaela att det är riktigt skönt att vara singel (inte för att jag direkt minns hur det är att inte vara det) men det gör det inte mindre ensamt!

Please make it all end!