Eulogy

Igår fick jag veta av mina föräldrar att en klasskamrat från högstadiet hade överdoserat och avlidit. Jag kan tyvärr inte säga att jag kände honom väl, då vi knappt träffats, och ännu mindre pratats vid, de senaste fem åren. Men trots det saknar jag honom nu. Det är sant, att man saknar det mest, när det är borta för alltid. Det här är till dig Pete.

Såvitt jag vet levde han ett vilt liv, med många mindre bra val. Som sagt hade jag inte hört av honom på väldigt länge. Ingenting har dock gjort honom förtjänt av detta. Inte så ung, inte så oerfaren, inte så oförberett. Precis som när Camilla gick bort för 7 år sedan kan jag inte låta bli att tänka, "det där hade kunnat vara jag". Nu är ju jag en av de sista personerna som skulle kunna överdosera, men den delen är oviktig i sammanhanget. Vi delade ålder, delade vissa intressen, delade vissa karaktärsdrag. Vi var två unga män, på väg ifrån varandra mot varsitt eget underbara liv. Och nu är det bara jag kvar.

Mina enda riktiga minnen är från de där tre åren på högstadiet. Stundvis var han min vän, stundvis min ovän. Vi skrattade med varandra, och vi bråkade med varandra. Vi umgicks med samma vänner. Vi firade examen efter nian tillsammans, i Bredåker. Det var en härlig kväll.

Nu när jag tänker efter hörde jag faktiskt av honom för inte så länge sen. Han var med i min tävling, Lönnmordet 2010. Han hade ett bra lönnmord, fick tre poäng tror jag. Det känns så nyligt. Vad som känns ännu konstigare är att gå in på hans Facebooksida, vilket jag gjorde igår. Det första farvälet hade skrivits fem timmar före. Jag kunde inte annat än att utöka listan. I måndags hade han lagt upp en låt från Spotify. Sen var han borta.

För mig var Pete en hårdrockare. Han var energisk. Han hade attityd. Han tog hand om sitt långa svarta hår. Han ville väl. En gång i tiden var han min vän. Farväl Pete, du är saknad.