Makabra drömmar

Jag har alltså "allvarliga symptom för [min] ålder", även om jag "bara" är måttligt deprimerad. Jag är inte lätt deprimerad, men inte svårt deprimerad.
Som Charissa pekade ut låter måttligt deprimerad som helt lagom, fast det inte är det. Jag fick fylla i ett testpapper hos Kerstin idag för att se hur deprimerad jag är, och fick då svaret måttligt. Vilket ju inte är särskilt bra. Inte alls bra. Hon ska berätta om mig för en överläkare på psykiatrin imorgon, och höra om läkemedel är att tala om. Sen skulle hon ringa mig direkt, så jag får besked imorgon om vad han tycker. Hon lät väldigt övertygad om att jag skulle behöva börja ta anti-depressiva. "Det räcker inte alltid att prata ut." Så sant, så sant.

I höstas var jag helt emot piller, "den dagen jag tar piller, då är jag en grönsak". Man kan väl ändra sig, okej? Det verkar behövas, och förhoppningsvis får jag inga biverkingar heller, så kör på. Det skulle kosta en del tydligen, till skillnad från samtalen som är gratis till det man fyller 20. Och jag ska absolut fortsätta ha samtal med Kerstin. Hon är väldigt trevlig och förstående, lätt att prata med. Det går framåt. Om det går uppåt eller nedåt vet jag då inte, men framåt går det. Det står inte still som det gjort i ett halvår, och det känns skönt.

Jag såg King Kong ikväll, nyinspelningen från 2005 då alltså, den av Peter Jackson. Den var suverän! Jag kunde inte sluta gråta i slutet, fastän att jag visste hur den skulle sluta.

Så har jag funderat över mina framtida barn, som så många andra jag hört från. Jo, jag ska ha fyra döttrar, så det så. Den äldsta ska heta Aina i mellannamn, efter farmor. Då blir pappa glad. Jag funderar på Zelda Aina Sofia Wiklund. Och klaga inte! Förmodligen tycker ingen annan att det är fint, men det skiter jag i, för jag tycker att det är det. Hon ska vara rätt så envis, ståndfast. Den yngsta dottern, hon ska vara... lite obehaglig. Inte ens jag kommer förstå henne. Vad hon än säger när hon är liten kommer jag se helt flabbergastad ut. Liksom, "är det där min unge?" Matilda, eller Edvina. Mittenbarnen har jag inte bestämt mig för. Än.

Egentligen kan man sammanfatta alla mina livsdrömmar i min dödsdröm. Hur jag vill att det ska se ut när jag dör alltså. De ska säga nåt i stil med följande på tv/radio/vad-det-nu-är-i-framtiden:
"Martin Wiklund avled stillsamt imorse i en ålder av (80-90), fortfarande helt klar i huvudet skämtade han in i det sista. Han sörjs inte bara av sin fru, deras fyra döttrar och hans enorma vänskapskrets, hela svenska folket håller idag en tyst minut för allas vår favorit(nånting). Efter detta ska yngsta dottern (Matilda/Edvina) läsa upp hans mest kända dikt i direktsändning. Vi kommer sakna dig Martin."
Typ. Dottern ska sedan brista i gråt under sändningen för första gången sedan min bortgång, hon brukar inte gråta men nu gör hon det.
Mina sista ord ska vara nåt i stil med "jag har aldrig varit någon morgonmänniska" och genast somna in. Jag har inte bestämt mig för vad min dödsruna ska innehålla än, nånting som sticker ut rejält och beskriver mig direkt.

Om mina planer håller har jag minst 60 år på mig att leva, låter rättvist. Okej, jag låter på gränsen till storhetsvansinnig, men man får väl drömma? "A man can dream though, a man can dream."