Painkiller my ass!

Jag började fundera över mitt beslut om att vara nykterist. Inte att jag vill ändra mig på något sätt, nej jag står lika bergfast över att inte dricka en droppe alkohol och inte heller röka, snusa eller nyttja någon annan drog överhuvudtaget, någonsin. Jag bara tänkte på folks reaktioner på det ställningstagandet. Alla är ju faktiskt impade, det måste jag medge, tycker att det är bra och så. Ju värre drickare de är, desto bättre tycker de det är...

Och ändå kan de inte låta bli att försvara drickande, som för att inte bli klandrade för att synda eller nåt. Jag ser ingen som helst poäng med att supa. Det ger mig ingen fördel, det har bara nackdelar i och med att det skadar kroppen. Så varför? Folk säger att det hjälper till att liva upp stämningen, eftersom man blir lite mer lössläppt och vågar mer. Jag medger att vissa behöver det, men inte jag. Jag har aldrig behövt någon sådan hjälp, och kommer aldrig behöva det. Det kan börja segt, men ge mig tid att ta in stämningen och jag kan dra igång.

Sen finns det de som säger att det finns inget effektivare sätt att glömma sin sorger på än att dränka de i sprit. Varför skulle jag vilja göra det? Har jag sorger, då ska jag genomlida de. Inget jävla fjolltjafs med att lindra smärtan, sån är inte jag. Fast ja, fysisk smärta kan jag nog tänka mig att reducera till ett minimum, men mental och känslomässig smärta; nuh-uh! Det som inte dödar det härdar. Att härda ett lappat hjärta kan visserligen minska värmen, men det är lugnt; jag har mycket att ta ifrån.

Fast om man är omgiven av onyktra på en fest spelar det ändå ingen roll; alla alkoholångor i luften som man inte undkommer att andas in ökar hur som helst promillen i kroppen. Så jag blir ju full hur jag än gör! Skit också.