No pain, no gain. FUCK YOU!

Som genom ett trollslag känns livet svårare igen. (bipolar!?!?!)
Jag har mina bekymrade, nästan rädda, tankar kring ett basalt ämne, något jag ofta funderar ikring. Dock är det så pass hemligstämplat att bara genom att nämna det så här borde förtjäna mig en krossad näsa el dyl.

Synd bara att min beniga kropp är så tålig mot slag från svagare personer, inkl mig själv. Se bara på när Anna försökte ge igen för när jag gömde hennes mobil under engelskan förra veckan. Nånting knuffade till mig i vänster axel ackompanjerat av en dov duns, och bakom mig sitter Anna med en röd och öm knoge som nyligen träffat ben. Brist på fett och muskler kan ha sina fördelar, och med de enorma mängder mjölk jag normalt konsumerar borde mitt skelett vara nog så starkt.

Men det var en parentes. Jag känner för att skriva ett långt inlägg nu. Allt för att slippa ta itu med min ee, som ska vara inlämnad till Ola imorgon. Jag tror jag kan skriva lite imorgon också, men jag ska inte förlita mig på det. It's gonna be a looong night. Dock har han ändå mer förståelse för mitt beteende numer, efter vårat samtal om livet förra veckan.

Jag är less på att lida. Jag vill inte vara ensam längre. Visserligen har jag mitt motto "no pain, no gain", men har jag haft nog med pain som det redan är? När kommer jag gaina någonting? Eller är jag dömd till ett evigt liv av att sitta ensam i en liten lägenhet, lyssna på Metallica, och drömma om ett bättre liv? Hoppas inte det. Det kommer nog förändras så småningom. Det ordnar sig alltid gör det. Både eftersom jag är kräfta och en idealist borde det bli så. Det duger inte att bara vänta. Väntar på bättre tider, det är vad jag gör nu.

Men väntan leder ingen vart. Man måste ta livet i egna händer, och forma sitt eget öde. Flyt med i livets ström och gör små knuffar för att ta dig dit du helst vill. Men jag varken knuffar eller flyter. Jag står still, och väntar på att komma loss. Men jag kan inte komma loss utan att knuffa. Och det är just den där knuffen jag är rädd för. Jag är rädd för att knuffa för svagt eller för starkt, eller kanske åt fel håll. Så mycket kan gå fel. I det här livet, om man kan kalla det liv, har jag åtminstonde en viss form av säkerhet, ett igenkännande som man kan hanka sig fram på.

Att simma ut i forsen, den dimtäckta och rasande forsen, mitt i natten, den som är full av hajar och andra allsköns bestar. Mitt i forsen finns en väntande själ, kanske. Förhoppningsvis väntar den på min omslutande hand. Jag vill inget hellre än att kasta mig ut med handen utsträckt, och vänta på att hitta den mottagande handen innan hajen slukar min egen. Jag kommer att vifta frenetiskt i min vilda sökan efter vad som förhoppningsvis finns mitt i det farliga. Det som är farligt i sig självt. Mitt livs dröm är att göra just det. Det är värt det, allt lidande och all misär, allt eländigt ända fram till den punkten då min och din hand kramar varandra, och sen drar oss till varandra för an varm och efterlängtad omfamning.

För i samma ögonblick som hud får kontakt mot hud, då blir allt bra, för stunden i alla fall, och det duger för mig. Då kommer hajarna lösas upp i stoft, dimman tunnas ut till ingenting, och solen går upp i den vackraste gryningen sedan jorden skapades. Vi står där och avtecknar oss mot den stigande solen, i en hård omfamning som vi aldrig ämnar släppa. Dock gör vi det till slut, och ser varandra djupt i ögonen. Blod, svett och tårar har tagit oss till var vi nu är. Vi blöder från de oräkneliga såren som forsens förrädiska vatten med dess inevånare orsakat. Vi är dyngsura både av forsens isiga vatten och vårt eget svett. Vi gråter av den ström av känslor som rusar genom oss som en elektricitet, in i den andra för att skapa ytterligare en vibration och sedan studsa tillbaka och fortsätta på det viset, tills det hela blir outhärdligt.

Jag ser dina andetag ånga ut i den kalla morgonluften. Jag ser dina läppar, som om jag aldrig sett läppar förr. Ditt huvud dras mot mitt, mitt huvud mot ditt. Jag sluter ina ögon, trots att de ändå inte ser längre. Jag har sedan länge kopplat bort synen. Det känns då som länge. Ingenting annat finns förutom din närvaro, en närvaro som pulserar av liv. Jag känner av dig totalt utan sinnesorgan. Jag känner av värmen du utstrålar gentemot mig, värmen från dina läppar. Jag super in värmen i min mun, drar ut på ögonblicket i längsta möjliga mån. Så sker det som jag drömt om. Det enda mål jag haft inom synhåll, och det enda som jag sett som ouppnåeligt. Kontakt. Våra läppar möts och inte ens jag existerar längre. Det finns ingenting i hela världen, bara dina läppar, och mina läppar.

Efter en livstid av evigheter skiljs vi åt. Om än bara ett fåtal centimeter skiljs vi ändå åt. Men värmen finns kvar där än, lika stark som för en livstid av evigheter sedan. Vi säger inte ord, gör inte en gest, vi bara ser varandra i ögonen och en hel konversation passerar mellan oss på ett ögonblick. Vi skakar av kölden, av adrenalinchocken, och av lättnaden. Lättnaden över att det äntligen är över, att vi klarat våra livs största utmaning hittills. Nu väntar det riktiga äventyret, en ännu större utmaning, tillsammans den här gången, vilket blir en utmaning i sig. Först ska vi bara vila upp oss, ha en smekmånad, förbereda oss för vad som komma skall. Vi omfamnar varandra ännu en gång, ännu hårdare nu om möjligt, och sjunker sakta ned på gräset, alldeles under trädet som plötsligt bara står där, precis som om det alltid stått där. Och vi blir en.

Ganska läskigt vad som kan dyka upp om man bara skriver och skriver utan att tänka innan. Det mest sensuella och suggestiva jag nånsin skrivit måste jag medge.