Mitt rop på hjälp har hörsammats

"Men är det verkligen så?"
Ja! Det är så! Och det finns inte ett jävla dugg jag kan göra åt det.
Jag får lida i min ensamma tysthet, med undantag för allt som följer efter; rynkade näsor, tillbakadragna händer och allmänt avstånd.

Till något helt annat, jag var förbi kuratorn idag och bokade tid med henne, så jag ska dit kl 10 på torsdag. Äntligen. För nu vill jag bara bort. Bort bort bort. Hade det inte varit för den sak som håller mig kvar hade jag glidit ännu längre bort än vad jag redan gjort. Mitt förnuftets ankare. Mitt hjärtas gryning. Mitt allt. *suck*