Jag är min egen nu

Nu är revyfesten i full gång, vilket den ju har varit sen igår och kommer fortsätta vara till imorgon. Efter att ha åkt buss runt i hela kommunen, och utanför med, under hela fredagen slutade det på Pite Havsbad. Jag ringde just till mamma för att gratta henne på födelsedagen, och de var just på väg för att äta middag. De var i andra andningen nu sa hon.

Pappa erbjöd mig att följa med tidigare, men jag tackade bestämt nej. Jag vill så väldigt gärna vara där med dem just nu, och samtidigt är jag oerhört lättad över att inte vara där. Jag vill hemskt gärna vara med om det roliga som jag missar i denna stund, men är priset värt det?
Så mycket som jag än älskar det där gänget och att vara med dem, så hatar jag stunderna då vi inte är på scen precis lika mycket. Vi må vara en familj, men precis som för en typisk tonåring i en typisk familj så lever jag i en helt annan värld. Våra världar är sammanknutna, och skär in i varandra på flera ställen, men det är ändock olika världar.

Jag kunde leva med Edekul när jag var mindre, och jag njöt av sällskapet. Jag var ju van vid att umgås med vuxna, halva min barndom var jag i vuxet sällskap. Under de senare åren har det lett till vissa svårigheter på min sida vid de tillfällen då de glömt att jag bara är ett barn. Visserligen kan man knappast kalla mig för ett barn längre, men för ett år sedan, då var jag fortfarande ett barn. Och det var för ett år sedan som det började förändras, jag började äntligen växa upp för att bli en egen individ. Inte någon som hänger efter personer minst tjugo år äldre och härmar deras sätt att vara vuxen på, utan någon som gör sin egen stig och blir vuxen på sitt sätt.

Det är därför jag inte längre kan festa med dem, i alla fall inte nu. Jag vet inte om jag kommer kunna det nästa år heller, det får tiden utvisa. Men växt ifrån dem, det har jag, såsom jag inte trodde var möjligt. Vi må vara en familj, men jag vill göra min egen familj.


Tänk ändå, innan jag blev deprimerad, då skulle jag aldrig ens ha kunnat inbilla mig att jag en dag skulle må så här. Liksom, jag var lycklig. Jag levde ett bra liv, så bra som en modern tonåring nu kan leva, och plötsligt försvann det. Och inte bara allt omkring, nä det hände ju inte förrän under den senaste tiden. Det var mitt huvud som försvann. En dag insåg jag att jag levt en lögn. Barriären i mitt huvud, den som skulle skydda mig från mig själv, den sprack. Nästan allting försvann, det enda som blev kvar var mina känslor, oskyddade och sårbara. Och plötsligt var jag inte längre en riktig person. En bruten och plågad själ med ett fragmenterat psyke.

Jag var ignorant för att det skulle kunna hända. Ta den där tomheten jag kände inom mig veckorna innan det hände. Jag var inte allvarligt bekymrad för det eller så, mer att det störde mig, ungefär som en mattegåta jag inte kan lösa stör mig. Eller mitt citat från exakt en vecka innan: "Jag, Martin Wiklund, utbränd? Ha!" En högre makt har ett udda sinne för humor. Hade det inte varit mig han skrattat åt hade jag skrattat med honom.