Rött tegel

Vi fick se en film från Don't Drink & Drive idag. Tolv av oss från DP05 dvs, resten av skolan skippade det. Som om jag inte var tillräckligt deprimerad redan, nu var man tvungen att se de här människorna berätta om ungdomar dödade av rattfylleri.

Ja, det har hänt en del de senaste dagarna. Jag tänkte prata med kuratorn idag, men glömde bort det när jag väl kom till skolan. Får ta det imorgon. Först av allt fick jag mitt hjärta utslitet. Det var absolut inte med flit, och inte hennes fel alls. Jag skyller inte på någon, det är mitt problem och mitt ansvar. Det bara känns så för nu, tills det går över. Så snart det går över blir allt som vanligt igen. Det blir det alltid.
Det som inte dödar det härdar, och jag har inte begått självmord än, ergo; jag borde vara riktigt härdad.

Sen har jag fått en rumskamrat. Sent igårkväll flyttade Sandra Isaksson in hos mig. Hon stod inte ut hemma längre, och jag sa att min dörr är öppen för henne, och min soffa är ledig. Sagt och gjort, jag hjälpte henne packa de viktigaste kläderna, böckerna, etc. Så nu kommer hon bo här till hon hittar ett eget ställe. Vad kan jag säga? Jag är empatisk. Jävligt empatisk.

Jag behöver verkligen sommarlovet nu, för att rensa ut skallen. Men nu ska jag ta min första anti-depressiva tablett. Jag glömde citalopramen imorse, men nu kom jag ihåg det. Höres.