Wright och Snyder rockar

Jag har sett två nya filmer ikväll, Hot Fuzz och 300.

Den första, Hot Fuzz, är en brittisk actionkomedi av Edgar Wright och Simon Pegg, med Simon Pegg och Nick Frost i huvudrollerna, precis som Shaun of the Dead. Den är gjord i samma stuk och anda som SotD, fast istället för zombiefilmer är det actionfilmer de parodierar. Wright och Pegg har påstått att de sett igenom varenda actionfilm som finns för att göra det bra. Och de gör det bra.
Londonsnuten Nicholas (Pegg) är så bra (400% bättre än sina kollegor) att han förflyttas till Englands lugnaste by, Sandford, för att de andra poliserna inte ska verka dåliga. Byn har inte haft ett mord på 20 år säger polisinspektören där, men Nicholas tror annorlunda, speciellt eftersom byn har bland det högsta antalet "olyckshändelser" i England...
Brutal, blodig och så jävla rolig, Hot Fuzz kommer garanterat bli en kultfilm lika snabbt som SotD. Den är väldigt intensiv, särskilt musiken och ljudet, men ändå inte så överdriven som man skulle kunna tro för det mesta. Helt klart sevärd.

Den andra, 300, är ett mästerverk. Baserad på Frank Millers grafiska novell med samma namn, den är en orgie i våld och skönhet, sammankopplat till ett två timmar långt konstverk. Brutal, blodig och inte det minsta rolig. En film som handlar om vansinne, ära, slakt och kärlek. Dock inte den kärlek som man först tänker på, utan istället något annat, något jag blev djupt rörd av i vilket fall. Brutaliteten får mig att tänka på God of War samt dess uppföljare, plus att Leonidas, protagonisten, påminner enormt om Kratos, GoWs anti-hjälte. Båda är män av Sparta, båda är bland de bästa krigare världen har skådat, och båda har likadana skägg (seriously!).
Jag har länge varit intresserad av det gamla Grekland, både historiskt och mytologiskt. Det är så fascinerande att betrakta hur oerhört effektiv en Spartansk falang var i dödens konst, men framför allt var det den Spartanska krigarens förhållande till sin utrustning som hänförde mig. De var ett med sitt spjut, ett med sitt svärd, och mest av allt ett med sin sköld. Deras sätt att hantera sköldarna, det var som om de verkligen var en del av deras kroppar. Magnifikt helt enkelt.
Den är tydligen väldigt historiskt korrekt, upp till 90% enligt en källa, men Zack Snyder, regissör, beskrev ändå sin film som "an opera, not a documentary". Musiken, måste nämnas, var en fröjd för öronen. Ett konstverk målat i blod.

Båda filmerna är absolut suveräna, och då har jag ändå inte riktigt nämnt det visuella, vilket var det bästa av allt. Det går inte att beskriva på ett bra sätt, så jag lämnar det vid det. Två måste-upplevelser för filmälskare.