Bortom gryningen

Det är svårt det här med drömmar. Nä, jag ska inte tjata mer om vad jag vill göra och varför jag inte kan göra det. Blä. Nä, mer allmänt om drömmar.

Till exempel; jag drömmer om att jobba som skådespelare. Kul va? Ja, det känns bra att ha en dröm. En dröm som inte är naiv och fullkomligt orealistisk. Visst, jag ska ha tur och skulle behöva kämpa mycket för att uppnå min dröm, men uppnåelig är den definitivt. Det är en bra dröm. En lagom dröm. Jag siktar högt, men nöjer mig med mellan. Får jag bara syssla med mycket teater och film på min fritid är jag nöjd med livet, men bäst vore ju att få betalt för att göra det jag älskar. Inte för pengarnas skull. Pengar behöver man för att överleva, men om de pengarna kan fås genom att göra det man älskar, då kan man göra just det på heltid. Så ser en dröm ut för mig. Att kunna göra sin favoritsyssla på heltid. Men alla har olika drömmar.

Och visst, det är häftigt och beundransvärt att rusa iväg och satsa på en livsdröm, men är det smart? Det är en enorm chansning, och inte helt säkert att man lyckas. Och vad gör man om man gått all in på sin dröm och "förlorar"? Livet är så tidsbundet. Jag får ångest när jag tänker på "måste" kontra "vill". Måste är ett fult ord, ett ord som hindrar kreativiteten, men ack ett så nödvändigt ord.

Jag är inne på att börja lärarhögskola i höst. Visst, det är tråkigt, och långt ifrån min dröm, men det är en säker grund och ger (förhoppningsvis) ett jobb jag kan njuta av. Och chanser kan dyka upp senare. Eller så gör de inte det, och jag går hela livet utan min dröm, och mår kanske dåligt för det. Det är ett otroligt svårt val, men ibland måste man agera vuxen, hur lite man än vill.

Det hör till saken, att gräset ÄR alltid grönare på andra sidan. En frisk människa upplever det alltid så. Nu menar jag inte det som att man är missnöjd med det man har och vill ha något bättre som man skymtar där borta, utan att det där grönare gräset är en dröm. Man ska alltid ha något att sikta på, hur nöjd man än är med livet. Det är när man stannar av och inte längre vill utvecklas eller avancera som livet börjar bli tråkigt, och man mår dåligt. För det är det finurliga med drömmar; de förändras. Säg att jag når min dröm. Jag får jobb på Riksteatern och extraknäcker på Youtube. I'm living the dream, now what? Ja då letar jag fram en ny dröm. Som att lära mig sjunga, eller spela ett instrument. Sen sätter jag nya mål för mig själv, och växer som individ.

Det är bara det att vad man än drömmer om, så måste man våga ta ett steg, ta en risk. Men hur liten ens dröm än är, så är det värt att ta steget för, bara man har solid grund att ta avsats ifrån. Det allra bästa som kan hände en mäniska är förändring.