"Nån gång ska vara den första"

Jaa, det var en lite annorlunda kväll.
Har gått runt i ett hus i Torpgärdan iklädd tjejbyxor, en liten tajt tjejtröja, en röd halsduk, med kajal runt ögonen och håret stylat uppåt. Jag såg ut som Richard Kruspe-Bernstein. Och så har jag ätit lila tårta, med bara händerna.

Och eftersom jag var tvungen att åka hem med bussen med sminket kvar så fick jag en del blickar. Dock inte så många som jag hade trott, så det var ju skönt teminstone. Och jag slapp bli spöad. Vi sa det, att Charissa skulle bli skrattad åt av sina grannar, men jag skulle få spö...

Då ska vi bara fixa till en snygg affisch i helgen, redo för tryckning på måndag. Så spännande! Jag frossar i nervositet och upphetsning.

Nu ska jag på Konsum och hämta ut biljetten till dansföreställningen v 17.

Toudeloo toudelej!

Drama(nia)!

JAAAAAA!!!!!!
Doktor Glas here I come. Så ska vi se om Krister Henriksson är så bra i rollen som det sägs.
Jag trodde ju att jag skulle behöva ta en skymd plats för att få se detta mästerverk, och var helt beredd på det, men idag bokade jag äntligen en biljett till denna föreställning på Vasateatern, efter att någon annan avbokat.
På rad 3!!!
Woohooo!!

Sen blir det En Midsommarnattsdröm på Stockholms Stadsteater kl 13 på onsdagen, och CCAP- On Point(s) Only på Moderna Dansteatern på kvällen. Sen ett besök på Gröna Lund på lördagen och avslutningsvis en tur till Dramaten för att se Bussen.

För att inte glömma Ulla Skoog m mus på fredagen veckan innan.

Och självklart pjäsen med Charissa. Hm hm hm hm hmmmm.....

Jag är så nervös nu! Jag har både rampfeber och resfeber på en gång!

Angående gårdagskvällen; Marknadsafton var riktigt bra. Inte för att den var märkvärdig på något sätt, förutom att en pjäs aldrig har känts så kort! Bra skådespel var det som höjde den till skyarna, det gjorde den sevärd. Peter Harrysson var riktigt bra, och Cecilia Nilsson likaså. Denna uppsättning av Marknadsafton är dessutom den första någonsin (på 80 år alltså) som har innehållit musik och sång. Fetgrymt!

Det var ganska coolt att Charissa och Suada hamnade precis framför mig och mina föräldrar (slump? I think not!) och ännu coolare att det var precis fyra lediga platser runtomkring oss, så Ida, Nela, Mikaela och Thomas fick plats där också.
Fast coolast var ändå att jag och Mikaela gick backstage efteråt för att träffa aktörerna. Vi fick båda alla fyras autografer (jag på biljetten. respekt!) och dessutom kan jag numera skryta med att jag skakat hand med Peter Harrysson. ^^

Vem är mest less?

Var är alla leenden?
Var är optimismen?
Var är glädjen?

Jag hade varit en utmärkt irländare. Jag klagar nästan aldrig på hur jag har det, möjligtvis på mig själv. I övrigt biter jag ihop. Blir jag less på nåt förblir jag för det mesta tyst. (Om jag inte är deprimerad.) Men nu är jag less på all klagan. Jag hör människor klaga lite här och var. Bit ihop och var lite optimistiska för fan! Pessimism är som ett ankare, men ett öppet sinne är en atomubåtsmotor.

Jag är fortfarande inte helt återhämtad från min svacka. Det blir några relapses i månaden. Fast i den här takten, om saker förblir som de är, så kommer jag aldrig bli mentalt frisk. Dock hindrar inte det mig från att lysa upp som ett ljus och skratta hjärtligt, trots att det kan ligga och mala sönder mitt cerebellum. Om det inte är väldigt allvarligt förstås, då kan jag inte skratta.

Kan inte folk i ren allmänhet tänka gladare tankar?
Vadan alla allvarliga miner? Ett gott skratt förlänger livet.
Det har alltid varit min filosofi att det kostar inte ett jävla dugg att le och säga tack.

Om man är ute och går på stan så går det att räkna antalet leenden på den ena handen. Och det är ändå bara personer som pratar med andra som ler.

Jag är inte rädd för att visa känslor på allmänna platser. Jag kan gå runt på stan, ångandes av ilska. Jag kan sitta och gråta på bussen. Men mest av allt kan jag le vitt och brett till en ren och skär främling, bara för att jag råkar vara glad. Jag kan skutta runt i små glädjedanser över övergångsstället.

Är det så att folk i allmänhet inte anser det passande att le mycket? Eller att de är tankspridda och funderar över något annat, något som inte inducerar glädje? Eller är de bara deprimerade? Förmodligen en blandning med det mellersta i majoritet.

Nu orkar jag inte skriva mer. Ska sluta tänka på det, och vara kreativ istället.

"För att citera mig själv..."

Jag gillar citat. Särskilt från spel. De säger så mäktiga/coola/känsliga saker i tv-spel.

Ta till exempel Jak 3, där Naughty Dog verkligen gjort allt för att göra spelet coolt och medtagande, och de har lyckats riktigt bra. När Count Veger lämnar Jak och Daxter att slåss mot en boss och dörren till rummet stänger sig, då står han snett sidledes i världens pose och säger mörkt och ödesmättat:
"This time, the Precursors will not have mercy on you..."

Eller när Jak och Daxter förbereder sig för den sista striden, striden som kommer avgöra planetens fortlevnad. Daxter säger "The last charge of the dark and light brigade! Let's do it partner!" och Jak säger tyst så betagande det bara är möjligt: "To the end."

Fast några av mina favoritcitat kommer ändå från det evigt citerbara Metal Gear Solid. Hideo Kojimas spionaction med en story centrerad runt den högst verkliga diskussionen om kärnvapen är ett underbart konstverk. Visst, tvåan och trean är riktigt bra de också, och förhoppningsvis den kommande fyran, men inte med samma genomslag på mig som ettan.
Ex: Liquid Snake, antagonisten, är nära att döda bifiguren Gray Fox, den enda agenten nånsin som förärats med kodnamnet Fox, och säger hånande:
"In the Middle East, we don't hunt foxes. We hunt jackals! And instead of foxhounds, we use royal harriers."
Varpå den fastpinnade Gray Fox returnerar sylvasst:
"A cornered fox is more dangerous than a jackal!"
Han avfyrar därefter sitt vapen och gör det möjligt för spelaren att klara sista bossen.

Haha, hittade följande sak på Wikiquotes, från Starcraft. Har aldrig hört det, men att fantisera hur det låter är hilarious.

Arbiter: (singing) On the twelfth day of Christmas, Blizzard gave to me: Twelve Arbiters,
Science Vessel: (singing) Eleven Science Vessels,
Ultralisk: (singing) Ten Ultralisks,
Battlecruiser: (singing) Nine battlecruisers,
Archon: (singing) Eight Archons Burning; Power overwhelming; Terror all-consuming; I hate all this singing; Eight Archons Burning
Zergling: (singing) Seven zerglings swarming,
Zealot: (singing) Six zealots fighting,
Queen: (singing) Five newborn queens!
Hydralisk: (singing) Four hydralisks,
Marine: (singing) Three marines,
Wraith: (singing) Two Terran wraiths,
SCV: (singing) ...and a brand new SCV!
-(from the StarCraft Map of the Month "The Twelve Days of StarCraft", December 23, 1999)


Åh, jag blev Kerrigan-fanboy igen. Sarah Kerrigan. En elit-operativ "ghost", övergiven av sin ledare för att bli sliten i stycken av Zerg, men i stället tagen till fånga av de groteska monstren och konverterad av The Overmind. Under spelens gång blev hon slutligen "The Queen of Blades", eller som hon själv så målande uttryckte det: "The Queen Bitch of the Universe".
Hör namnet Kerrigan, och darra.

Är hon inte söt?

Om det är blod eller saliv eller vad det nu är som rinner från munnen får vi aldrig veta...
Hon kommer ändå alltid att förbli en av mina favoritskurkar genom tiderna.

Piece of cake

Engelskan idag gick skitbra. Visst det var några små saker, som att jag och Henrik inte övade innan, så vi improviserade det vi skulle göra tillsammans, särskilt han. Sen så klickade bara knallpulverpistolen som Jenny skulle skjuta Henrik med, men det gjorde kanske inte så mycket. Publiken fattade ju vad som hände, och det är huvudsaken. Men jag blev nästan chockad när Tonje sa "hade jag vetat att det skulle vara så här bra, då hade jag filmat"(!) Och att jag borde föra upp den på Lillan i Luleå... Okej, det var väl bra men, vi ska väl inte överdriva. :S

Dock det som känns bäst, är hur stolt jag känner mig över akt 2. Det enda som man kan klaga på är väl texten, som i jag kom inte ihåg allt och var tvungen att kolla på papperet. Men det var nervositeten. Jag kunde allt som ett rinnande vatten nästan på morgonen, men när det var dags svek minnet.

Det jag gillar mest är hur lätt det var att agera ut känslorna. Jag höll gråten i halsen nästan hela akt 2, för att det skulle låta autentiskt. Visserligen tappade jag bort var jag var i musiken på ett ställe och blev därför försenad, vilket ledde till att jag inte hann gråta där det var planerat. Bara nästan.

Nu känner jag mig verkligen haj på att medverka i en tragisk och dramatisk teater, för det var nästan lättare än att hålla sig "rolig". Humor är ett så diskutabelt ämne, och varierar enormt från person till person. Sorg och bedrövelse däremot, det står endast de känslokallaste emot.
Bara man vet hur karaktären ska känna, och gå in i rollen till den grad att man är den personen. Det finns ingen Martin Wiklund, det finns bara karaktären, och han vet vad han ska säga och vad han kommer få till svar. Det finns inget imperfekt, det finns inget futurum, det finns bara presens. Sen är det en piece of cake.

"Fotboll är ingen sport, det är en knäskada"

Saker går både med mig och mot mig just nu. Jag är sur på brorsan för att han dröjde till idag med att bekräfta att jag kan komma ner till Sthlm v. 17, och därför hann alla biljetter till Doktor Glas på Vasateatern bli slutsålda. Skiiiit!!!! Det var ju det ursprungliga skälet till att jag ville till Stockholm då. Visserligen har jag mig själv att skylla på delvis, men ändå.

Däremot går teatern utan namn väldigt bra. Charissa har preliminärt bokat Saga den 19 april, och väntar bara på att besked om bidrag ska komma, och vi börjar kunna pjäsen. Nu är affischen prio 1.

Ganska orelaterat till rubriken, råkade jag ut för ett äventyr ikväll, för när jag sprang till bussen när jag skulle hem från Torpgärdan, (notera att den var tidig den här gången) så halkade jag. Jag fick panik när 28:an kom, men han var snäll och stannade så jag fick springa över vägen vid övergångsstället. När jag så nästan är över halkar jag på en isfläck och slår i marken. Hårt.
Av ren reflex rullade jag upp på trottoaren, hela fallet och det i en smidig rörelse, fast det var helt onödigt. Innan jag ens hinner tänka står jag upp igen, och lite blåslagen börjar jag springa mot busskuren och signalerar samtidigt till chaffissen att jag ska med. Till en börjarn går det bra, men snart försvinner avdomningen och smärtan tar över. Börjar halt-springa.
Han stannar lyckligtvis ganska snabbt, så jag går tillbaka en bit och kliver på bussen.
"Ramlade du? Gick det bra?"
"Tack. Jodå, det gick bra. Jag ska till Campus bara." Visar busskortet.
"Är du säker att det gick bra?" Lutar sig framåt och tittar ner på mina ben.
"Jodå, det är lugnt." Tittar ner och ser att två stora hål i byxorna markerar vägkontakten tydligt.

Jag går och sätter mig, eller rättare sagt haltar. Det gjorde nåsådjävulskt ont till vänster i höften. Sätter mig på vänster sida, och sätter upp fötterna på upphöjningen framför mig. Det första jag noterar är att vänster ringfinger och lillfinger blöder ur fingertopparna. Hade även några andra små skrapmärken på vänster hand, och var lite öm i höger hand.
Sen så börjar jag fingra i hålet i vänster byxben, då blottas ett blodtäckt knä, med några till synes djupa snitt. Kollar vänstra hålet, med lite mindre blod precis under knät. Så gott som hela bussresan var knäna utan känsel, men fingrarna gjorde riktigt ont, och höften. Det klev på en kvinna och satte sig tvärs över gången, och hon gjorde onormalt stora ögon när hon såg mitt blottade sår.

Kom så hem. Insåg att jag inte har något sorts första hjälpen hemma, och ringer därför till Henrik för att se om de är hemma. Jojomän, så jag går dit upp och blir omplåstrad av Marie. Satiren haglar över mig från Henrik.

Nu var det ju inte så allvarligt, men det är det att jag har inte halkat omkull på några år. Dessutom har jag inte skrapat knäna, eller nån kroppsdel, på typ fem år. Och aldrig har jag skrapat sönder ett par byxor. Aldrig. En gång gick långkalsongerna jag hade under sönder, men det räknas inte.

Nu ska jag göra färdigt läxa, trots ömma fingrar.

Får man göra så?

Kollade runt på Teater Stockholm, och hittade så Åkersbergarevyn. Som gammal garvad revyräv var jag tvungen att kolla in hemsidan. Och vad är då adressen? Jo, "www.revyn.org".
Va?!
Vadå snobbigt att använda sig av det. ".org" går väl bra, inget farligt med det, men just formen "revyn" får det att låta så... högfärdigt. Som om den vore the one and only. Vilket den inte är!
Visst, enligt premiärbilderna hade de en del kändisar där, typ Bosse Parnevik, men det är ju tack vare att de opererar i Stockholmsområdet, istället fören liten håla, ja till exempel Harads, mitt ute i ingenstans.
Och dessutom har de existerat i över tjugo år, jämfört med Edekuls, i jämförelse mesliga, sju år.
But we will outlast them all.
We will prevail.
Åtminstone tills jag blir 20, så jag får en sån där fin tavla man får när man fyller jämnt. En plats i Hall of Fame, det är allt jag begär.

Mad World

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow

And I find it kinda funny
I find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very
Mad world
Mad world

Children waiting for the day they feel good
Happy Birthday, Happy Birthday
Made to feel the way that every child should
Sit and listen, sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me, no one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me, look right through me

And I find it kinda funny
I find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very
Mad world
Mad world
Enlarging your world
Mad world

Ladda ner covern av Michael Andrews och Gary Jules. Den är värt det.

Stage-fever!!!!

Ooh, så spännande!!!
Jag ska förmodligen/förhoppningsvis åka till Stockholm vecka 17, ska bara får brossans godkännande (jag ringer imorgon) så bokar jag resan, för den preliminära ledigheten är redan fixad och klart.

Här är en lista på allt scenmässigt jag kommer se inom den närmsta tiden:
29/3 - Marknadsafton med Peter Harryson, Saga
20/4 - Ulla Skoog m mus, Saga
24/4 - Doktor Glas med Krister Henriksson, Vasateatern
28/4 - Bussen, Dramaten

Jag håller på och kollar runt på Teater Stockholm för att se om något annat intressant händer v. 17, för man vill ju hinna med så mycket som möjligt. Kollar även på Riksteaterns hemsida just nu, för de har högkvalitativa uppsättningar där, och deras namn passar så bra. De åker ju runt i hela riket och turnerar med sina fina grejer. Är även sugen på att se en dansföreställning på Moderna Dansteatern, ccap - on point(s)only. Skulle vara kul att se, och för bara 60:-

Och just det, på lördagen ska jag på Gröna Lund. Äntligen!! After all these years...

Jag bokade nyss Ulla Skoog-grejen på Saga, för en person men om eventuellt en intresserad vän läser detta kan det bokas om, if you catch my drift. Annars hade jag ju hittat en så bra en-sits-plats långt fram, så jag blir inte förkrossad om ingen vill ;P

Jag såg en notis utanför Saga för några veckor sen om nånting som hette nåt i stil med "En gubbe och en kaktus" av Pygméteatern, och det verkade intressant, men jag glömde kolla datum då och nu är affischen borta så jag fruktar att den har varit... :(

Dessutom tänker jag föreslå för Charissa att vi spelar upp den där förbannade teatern den 18 eller 19 april, för att få det gjort.

"Vänta, låt mig bara rufsa till det en sista gång"

Jag klippte mig igår.
Eller rättare sagt, min syster klippte mig.

"Hur vill du ha det?"
"Kort."
"Va?" (Ser menande på mig)
"Kort!"
"Okej..."

Så det blev kort. Väldigt kort. Så här kort hår har jag inte haft sen jag började IB, för ett och ett halvt år sen. Det känns... naket. Men men, jag behövde kort hår i teatern. Allt för konsten, ey?

Nu håller jag på att förgås av hunger, pga icke existerande frukost. Det enda jag hade hemma var lite saffransbröd som börjat mögla. Jag måste handla ikväll. Och diska. Och städa. Och ringa BodenBo eftersom det nästan är stopp i avloppet. Suck...

Hemma igen.

Happ, har just kommit hem efter ett biobesök på Saga. Var med syrran å Peter och såg The Queen. Den var ganska bra faktiskt. Lite för långsam, tyckte tydligen en del av ungdomarna som var där ikväll. Och jag förstår dem, den är inte för alla. Men om den är för dig rekommenderar jag den varmt.

Naturligtvis var det inte utan det ceremoniella viskandet från personer som inte fattar vad som händer, det förbannade godisprasslet (inkl från min syter) och den där jävla telefonen i salongen...

Revyn var bäst igår. Av alla sju föreställningar jag sett (av åtta möjliga) var igår den bästa av dem alla. Jag har varit Edekuls groupie/maskot de här fyra veckorna...
Nu var två proffsfilmare där för att föreviga det, både fredag och lördag. Vi skulle få filmen om ca en vecka enligt dem. Jag måste åka till Harads och se den igen när gänget ska ha filmkväll med pizza. Det är värt det bara för nummer som "Elden härjar", "Ekoparken", "Min tidsmaskin", "Asta som brandkvinna" och "Anders Borg". Bara att få se Anna B och Micke M agera är värt det, bland de bästa amatörskådespelare jag sett. Mina idoler =)

Nu ska jag äta ost och dricka saft, lyssna på Metallicas Sweet Amber och läsa CAD. (Jag önskar nästan att jag vore Lilah...)

7/11

Nej, inte nå jävla SevenEleven, jag har gjort sju mocks-prov av elva. Fast fysikprovet var ju faktist två i ett, så man skulle kunna säga åtta. Aja. Men matten gick åt helvete. I am so fucked...

Jag har återhämtat mig en aning från gårdagen. Jag har inte mer hopp eller så, men jag är inte lika deprimerad, å de e ju bra.

Ska göra lite hot dogs till middag nu. Tänkte steka palt, men jag ids inte diska stekpannan nu. Jag är bara så trött... |-/

Förresten, det var värsta läskiga grejen när jag kom hem nu. Jag åt rostade frallor imorse till frukost, och lämnade brödrosten framme på bänkkanten, för jag hade bråttom iväg. När jag då kommer hem så ligger den på golvet, men en decimeter till höger om var den borde landat om den ramlat av sig själv! Scary. Dessutom glappar plasthöljet nu en aning. Fan vad arg jag blev då. Det hände en liknande sak förra veckan, men det kommer jag inte ihåg exakt vad det var. Bara att nåt som inte borde kunna hända på egen hand hände är jag inte var där. Huvva.

fucked up

Här följer ett långt jävla inlägg som går ut på att vem som än läser borde bli äcklad hur jag vältrar mig i självömkan och klagar över hur patetiskt emo jag är.

Det är inte min dag idag. Faktiskt en av de sämsta dagarna, sett ur skolperspektiv, nånsin. Jag har aldrig presterat så dåligt på prov som idag, och det har bara gått utför ända sen jag började IB.
I grundskolan var jag i mitt esse; smartast i klassen, omtyckt av alla lärare, spikade vartannat prov, hade toppbetyg (visserligen till kostnad av social inkompetens, men ingenting är gratis). Sen efter nian stannade min utveckling. Vips fick jag inte full poäng längre, det var knappt jag ens fick bra poäng.

När man dessutom är van vid att vara smartast i klassen, och plötsligt hamnar bland några av de smartaste ungdomarna i länet, då får man en omställning. Jag hade aldrig behövt ställa en fråga förut till lärare, var det något jag inte kunde så var det garanterat att någon annan inte heller kunde, och de frågade snabbt under det att jag försökte lösa det själv. Det sitter i än. Jag kan inte fråga en lärare om hjälp, huvudsakligen på matten. Jag känner mig så dum. Jag vet att det är dummare att inte fråga, men det går inte. Det är en av mina spärrar.

Jag önskar att jag kunde sluta skylla alla mina problem och issues på grundskolan.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är inte gjorde för IB. Jag vet mina styrkor och svagheter. Jag har utvecklat mitt studerande med det svenska skolsystemet i åtanke, dvs jag har som specialitet att ställa mig in hos lärare så att de ska ge mig högre betyg än vad jag förtjänar. Jag är ingen provmänniska, inte över högstadienivå iaf. Hur fan ska jag då klara IB när man betygsätts till största del av en främmande människa? Det kommer inte att gå. Jag vet att det inte kommer att gå. Okej, den delen skulle lätt gå att överkomma, jag överdriver nog lite. Men då måste jag prestera bra på proven först. Ha!

Idag, på proven, gick det åt helvete. Engelskan gick väl okej, men jag hade hoppats på bättre. Jag har aldrig varit bra på att skriva jämförelser.
Sen på svenskan, då hade jag idétorka ett tag, så innan jag väl skrivit färdigt allt på ett kladdpapper, då var det 20 min kvar av tiden. Skriva skriva skriva... 20 min senare fick jag lägga ner pennan mitt i ett stycke, hade det och två till kvar. Det första av dem var en av huvudpoängerna med analysen.
Helvete!!!
Så var det fysik. Paper 1 gick hyfsat bra, ska väl inte klaga. Sen kom jag till paper 2, och där sket det sig i pipsvängen. Kunde fyra frågor typ. Jag räknade ihop poängen, så om jag får fullt där jag faktiskt svarade kan jag få 9 / 44. Det är 20%.
Jag kan ju satsa på labrapporter. Ha!
Men matten får väl bli min räddning till diplomet. Ha!
Kemin borde väl räcka långt? Ha!

Tonje sa att vi kommer klara det bara vi gör det vi ska i tid.

I... AM... FUCKED!!! ><

Jag har skoldisciplinen hos en jävla bäver.

Imorse hade jag förhoppningar, äntligen. Då trodde jag att jag faktiskt skulle kunna ta diplomet. Det lilla hoppet raderades totalt idag. Jag kommer aldrig klara IB, så är det bara. Vilket betyder att jag aldrig kommer kunna komma in på Kungälv, inte utan gymnasiebetyg.
Ämen, jag får väl gå om tredje året, plugga upp fysik och matte, och kanske kemi. Så får jag ta Kungälv ett år senare. Jag börjar acceptera tanken på att gå om ett år på gymnasiet mer och mer.

Hmm, det skulle få byn att börja snacka. "Hörde du? Martin klarade inte gymnasiet, så han måste gå ett fjärde år." Fy fan. Inte för att nån skulle skylle på mig. Nehejdå, inte lilla oskyldiga superduktiga Martin Wiklund från Södra Harads inte. Fördelen med att bara vara kändis i en liten håla är väl att nästan ingen kommer hacka ner på en om man gör fel.

Varför valde jag egentligen fysik? Jag menar, det är ju inte så att jag kan det. Min hjärna är för trög för att fatta allt. Jag försöker bara göra mig så nördig som det bara går. En wannabe-fysiknörd, det är vad jag är. Jag är rätt mycket wannabe egentligen. Det enda jag inte är wannabe på är väl teater (hoppas jag). Utan det är jag ingenting. Ingenting.

Mina andra förhoppningar då? Det där stora starka ljuset? Jo, det är kvar, men det syns inte för det svarta hålet. Men det finns där. Frågan är bara om det någonsin kommer bli mer än ett ljus, eller om det blir så en stund, innan det exploderar i en supernova och blir ett till svart hål. Då vet jag inte ens om teatern kan rädda mig. Som jag sa, nothing else matters. But can I make it matter any longer? Does it matter how hard I try? Am I capable of trying hard enough? Will it matter in the end at all? Suck. Om det ändå inte vore så svårt. :'(

Dessutom sket sig allt med min planerade english interactive oral. Barbaran jag hade i åtanke är slängd, och jag kan inte hitta en ny. Jag får väl skriva om det helt, fast det lär bli svårt med hjärnsläppet jag har i veckan. Jag ids inte fråga nån mer om de har en, för alla bara skämtar med mig då. Visst, det är kul först, men när man är på mitt nuvarande humör vill man inte höra en massa människor säga "till en skolredovisning? visst martin, vi vet nog...". Och ingen inser hur seriöst jag tar det här arbetet. Och då känns det som om ingen bryr sig.

Suck. Det är vid såna här tillfällen som man tappar meningen med livet. Jag ser det inte längre. Igen. Dessutom är jag arg. Jag bröt av en av mina två enda stiftpennor efter fysikprovet. Jag vill förstöra något mer. Nu har jag inga tankar om kreativitet, allt är bara destruktivt i det lilla sjuka, puckade huvud jag har. Nu ska jag försöka lugna ner mig, och förhoppningsvis äta nåt. Kan dock inte garantera något.

mo-mo-mo-mo-mocks!

Haj och hallå.
(Som vi hälsade i Harads i typ åttan; "Haåaåaåaåaåjjj!!")
Det var ett tag sen jag uppdaterade sist nu. Har int tänkt så myche på det.
Såg revyn i helgen. Igen. Nu har jag sett den fem gånger, av sex möjliga.
Den är ju så bra!! Se den nästa helg! Det är sista chansen då, och eftersom det är sista helgen ska jag lätt se den igen.

Sitter och käkar frukost inför första mocks-dagen. Rostade frallor. Ska med bussen om en kvart, så jag är lite stressad, men det ordnar sig alltid gör det.

Efter en underbar dag...

Kollar runt lite på XKCD -A webcomic of romance, sarcasm, math, and language.
Åsså hittar jag den här:
















Awww....
Finns det något gulligare??

The control over the Theater of War, in the palm of my hand...

Åt fil med jordgubbskross och branflakes till middag ikväll. Vettefan varför.

Jag gick och la mig halv fem imorse, och missade därför kemin.
Varför?
Because I was the Supreme Commander!!!
Riktigt kul real time strategy, laddade ner det igår. Det bästa från de senaste årens bästa rts-spel, allt i ett. Och namnet kunde inte passa bättre. Rts har alltid handlat om kontroll, men här är känslan mångdubblad.

Nu ska jag ta min dagliga dos Supreme Commander! Tjolahopp!

Nåvetnå...

Var uppe i Harads i helgen, såg revyn både fredag och lördag. Det var en del små missar, eller rättare sagt många små missar, på fredagskvällen, men det dög. De rockade arslet av Edeborg på lördan, som Micke uttryckte det så fint under dan.

Jag funderar på att se den igen nästa helg, men sista helgen ska jag helt klart upp och se. Det brukar alltid bli en del överraskningar då, och nu florerar ryktet kraftigt inom gänget. Om jag far och ser nästa helg tror jag att jag ska hänga där bak med tekniknördarna under föreställningarna, nåt kan man säkert snappa upp om ljud- eller ljus- teknik om man studerar dem noga. Och det är ju ganska nyttigt att kunna nåt om!

Åt världens godaste middag, som jag tyvärr var tvungen att stressäta pga förseningar och en annalkande bussavgång en mil från min dåvarande position. Men det var ändå oslagbart.
Stekt älgkött i mammas gräddsås och pommes strips, med vitlöksdressing och vitlöksbröd till. Mun-orgasm! Mm mm mmmmm..... Dessutom blev det ena brödet över, så mamma hiva ner det i en påse som jag tog i näven, väskan var nämligen fullproppad med sockar och kallingar, så si där rymdes det ej. Hade utöver det ett saffransbröd i ena jackfickan, och en dvd-spindel i andra fickan.

Konstaterade idag återigen hur mycket jag gillar att säga "nåvetnå". Man kan använda det praktiskt taget närsomhelst, och utan att riktigt svara på en fråga. Klockrent. Och nästan lika roligt som att svara "Jawohl, mein kommendant/führer!" på en order.

farliga bakelser

Sitter här och käkar ost. Just det, ost, utan nånting till. Eller rättare sagt, utan... äh, skit i det...
Jag handlade igår för första gången på veckor(!) Enda egentliga skälet var att coop konsum hade en massa rabatterbjudanden, typ, köp 5 enportionsrätter från Felix och få 50:- rabatt (jag vet, men hey, jag är en 17 år gammal ensamboende kille utan kulinariska färdigheter eller erfarenhet)

Igår var en riktigt trevlig dag. Precis som en lovdag ska vara. Låg och drog mig i sängen från 9 till 11, då jag äntligen tog mig i kragen och steg upp. Skrapade ihop lite saker till en hygglig frukost, och läste sen Robert Jordan i timmar! Han är så bra författare! Trots att jag vet ungefär vad som händer (det var nåt år sen jag läste dem) så är jag som fastkrokad.
Hursomhelst, läste tills det var ca 40 min kvar till bussen. Stekte upp de sista köttbullarna och gjorde mos till det.
Såg Fresh Prince i Bel-Air under det att jag åt. Will till sin familj när de anklagar honom för att ha tagit saker: "Blame the black guy!"
Åkte ut till Torpgärdan, var med Charissa i en timme, åkte hem. Gick till konsum (äntligen) när det var ljust, kom därifrån när det var mörkt. Bar på tre tunga kassar, totalt värda 500:-. En snäll gammal tant frågade om jag hade långt hem, men det var ju bara runt hörnet kvar. Snälla människor, man blir som glad av dem.
Packade upp, såg ett avsnitt Futurama och åt en kanelsnäcka ur 10-packet jag impulshandlat (de var gigantiska) men var tvungen ta en till innan avsnittet var slut.

Gick så ut, fullt påklädd, kvart över sex. Tog den vanlig rundan förbi garnisonen, över bron, längs hermelinsgatan och till sanden. Fick addressen till mina gudföräldrar av farsan som ringde lägligt, men stannade hos moster efter att hon knackat efter mig på sitt fönster. Fick en saffransbulle, och den var absolut kolossal! Fortsatte gå efter en 40 min, och tog mig så småningom till Erikslund. Hittade eftermånga om och men hem till Mats och Eva, dock inte utan rädlsa att det var fel hus. Hmmm, jag har inte varit hos de på ungefär 11 år. Jag satt i typ två timmar och pratade med Eva om allt möjligt. Jag blev faktiskt lättad över att hon glömde bort att ge mig fika. Började gå hemåt 22.20, men halvvägs hem kände jag av grupptrycket från alla andra fotgängare (inte för att de var så många) och kände mig dessutom lite ensam, så jag ringde till syrran. Snackade med henne tills jag kom hem. 20 min! Det sved i kontantkortet...Men trevligt var även det!
Såg tre futuramaavsnitt till, och festade på lika många kanelsnäckor.

Och jag startade aldrig datorn under hela dagen! Dock har det varit besvärligt idag, eftersom det trådlösa nätverket har krånglat, så internet har inte funkat förrän klockan 19 eller nåt. Jag märkte att jag är ganska beorende av internet. Eller, inte beroende, mer van vid det. Liksom, några få klick och jag har kollat den där lilla informationen jag sökte, så jag har vant mig vid instantenous information. (instanenous velocity däremot, det är en annan femma ;P)
Men jag klarade mig bra ändå idag. Känns ganska skönt att veta det.
Synd bara att jag varit sugen hela dan på att tanka ett nytt rts-spel som lät väldigt intressant. Nu har jag kommit igång, och det går seeegt (det är poppis). Är mest nyfiken å se om datorn klarar av det :P

Idag var jag två och en halv timme med Charissa. Vi reformerade hela pjäsen, så nu är det bara vi två kvar XD Vi ska sparka de andra! Hahahaha...
Jag tog med mig den resterande häften kanelsnäckor, varav vi åt två vardera, så tog jag den sista när jag kom hem igen. De är farliga de där kanelsnäckorna! Nästan allt gott har jag en inbyggd spärr mot så jag inte kan äta för mycket, efter 2-3 blir jag spyless på smaken i nån dag. Men inte kanelsnäckor, nej nej... Jag kan vräka i mig hur många som helst, om jag blir fet nån gång, då blir det av kanelsnäckor. Tur då att kanel är bra för potensen! Hehehe... (snacka om cheesy raggningsreplik!)
Kanelgömma kan jag inte vräka i mig alltför mycket av, men kanelsnäckor.....

Så fort jag stiger upp imorgon måste jag genast duscha och raka mig, för jag har varit så uppslukad av min bok att jag har glömt bort båda sysslorna innan det varit för sent både idag och igår, och dan innan också för den delen. Känns ofräscht :P
Ohängd må jag va, men orakad? Nä....