OMG! Jag sitter i Åminne, och har just spelat Starcraft 2 Beta, äntligen. Jag spelade visserligen två matcher idag hos Frida, som jag vann överlägset i (jag fick en snubbe att ragequitta ^^), men nu var det själv, och på mitt eget konto. Faktiskt första gången som jag spelade någon form av rts online mot någon jag inte känner. Och vilken upplevelse! En sådan rädsla, ett sådant rus, bara av ett litet spel!
Jag minns inte att det var så hjärtpumpande när jag lirade Battlefield 2 ens, vilket jag var rätt inne i en period (would still be if not for my shitty computer). Fast då var men i ett lag på minst 16 personer i en strid om millimeter, med lagarbete, blod och svett i ett potpurri, ansikte mot ansikte med fienden. Nu var jag ledare för en hel armé, en armé som ska tränas upp först, utvecklas, få precisa individuella order för optimal effekt, och nu var jag ensam mot en annan person. One on one. Mycket nervöst, men dock var det inte så farligt att förlora som jag trodde. Jag visste vad jag hade gjort fel och vad jag kunde gjort för att rädda matchen.
Varning, följande text kan ge huvudvärk åt läsare som inte är nördar.
Hur som helst, tre matcher blev det, på ca en halvtimme vardera. Den första, en PvZ, var en katastrof. Den började bra för mig, jag gjorde ett bra upplägg, dock lite segt. Men efter att min raid misslyckades insåg jag att den här personen nog hade spelat mer SC1 än de andra jag stött på tidigare. Jag fick panik och byggde allt jag kunde, bad move. Till slut raidade han sönder min ekonomi med mutalisker endast.
Inget flygförsvar, en nexus kvar som var nära att gå ut, och jag insåg att slaget var förlorat. "gg" skrev jag ("good game" för er oinvigda, om nu någon oinvigd skulle få för sig att fortsätta läsa), och efter ett ekande svar klickade jag på resign. Min första riktiga match, förlorad. Man måste börja nånstans.
Nästa valde jag Terran, och mötte Zerg igen. Nu tänkte jag raida på allvar, men det misslyckades utan större skador. Jag dödade hans queen, men that's it. Så jag byggde in mig och sadlade snabbt om till marauders med backning av marines, och några medivacs och vikings såklart. Han satsade på roaches. Det var ett oerhört jämnt slag. När jag såg igenom replayen efteråt såg jag vilka turdrag jag hade. Han såg precis inte min secret expansion, den enda basen jag hade kvar i slutet, och när han anföll min mur med sina roaches hade han spanat för lätt och missat den stora horden av marines och marauders. Och jag hade high ground.
Vid det tillfället gick jag all out, satsade på att förstöra hans bas innan han förstörde min, vilket han beslutade sig för likaså. han tänkte anfalla min armé med sin reserv, men ändrade sig plötsligt och gick på min bas. Jag säger bara thank god for medivacs. Och marauders är extra starka mot just roaches. En lucky combination. Till slut skrev han "gg :)", vilket kändes bra eftersom han tydligen njutit lika mycket av matchen som jag gjorde. "gg :)" svarade jag, och smulade sönder hans sista små styrkor.
Men sista matchen. Jag säger bara det, wow. Vilken upplevelse. Jag tänkte att jag måste ju köra en Zerg också, och hoppades på att möta något annat. ZvP blev det. Nu är saken den att jag spelade novice maps, vilka har destructible rocks för att skydda mot rushes (om man inte kör reapers el liknande), så jag tänkte bygga in mig, techa upp, och överraska honom med ultralisker och corruptors om han även hade air. En long shot, som jag var osäker på, men man måste ju pröva allt.
Han var seg på att ge sig ut (som tur var kände jag) och när han väl kom med några zealots hade jag byggt några roaches också, ifall att. Det var tur. Det var också tur att jag trots allt uppgraderade min spire till greater spire. Innan mitt anfall scoutade jag med en overlord, och till min fasa har han valt att bygga en hel arme med endast, och endast, archons. Fuck, jag visste ingen counter hos Zerg mot just archons. Så jag anföll. Han hade fortfarande en del dark templars kvar, så tillsammans gjorde han slut på mina ultralisker. Men hans expansion försvann, och några corruptors överlevde, varpå jag morfade dem till brood lords.
Min armé övergick till mutalisker och brood lords. Ganska många brood lords. Han hade ingen air, bara archons (som kan anfalla air, men då behövde jag inget anti-air). Medan han förstörde min bas (jag lyckades smyga ut några drones genom nyduskanalen jag anföll honom med, och byggde ett nytt hatchery) förstörde jag hans. Jag förstod att han hade en expansion till, eftersom det fanns nexus kvar än. Man får veta om en fiendes alla "huvudbyggnader" förstörts, så jag gav mig ut med brood lords där jag trodde att det fanns, med mutalisker åt ett annat håll och en overseer åt ett tredje. Jag vågade inte anfalla hans arme med min, för risken var stor att jag skulle dö. För att vinna behöver man endast förstöra alla fiendens byggnader, så det satsade jag på. Problemet var att jag inte kunde hitta dem.
Han hade nu förstört allt mitt förutom mitt nya hatchery och min nydusworm. Jag visste inte var hans armé var, men då hittade jag ett nexus. Boom, sa det, men han hade fortfarande ett kvar! Panik! Då hittar mina mutalisker det som måste vara hans sista nexus. Jag började skjuta som galen, för problemet var att en drone jag skickade för att bygga ett till hatchery just stötte på hans archons, alldeles utanför där mina två sista byggnader var, och mina brood lords var tvärs över kartan och slow as hell. Den stress och den känsla jag upplevde den där sista minuten är obeskrivlig. Hans archons blastar hejvilt på min nydusworm, min sista byggnad, och jag har några mutalisker på hans nexus. När min nydusworm hade under 30 hp kvar, då förstördes hans nexus och jag vann. "gg" "whew" skrev jag. Förmodligen hade han samma känsla som mig där i slutet, men utan reliefen av att vinna i sista sekunden.
Jag sparade replayerna från de två sista, så jag kan se dem igen senare. Shit vilken spänning. Jag var bara tvungen att dela med mig av min första riktiga Starcraft 2-upplevelse. Tack.
