AAAAAHHHHHHH!!!!!
Ångest-attack!!!

Allt bara rusade in i mig när jag satt här. Som om det bara väntade i lägenheten, väntade på att jag skulle komma mig till rätta igen och sen slå till så fort en tanke på det dyker upp. Skit!

Fan. Faan.

Jag vill åka ner igen. Jag vill inte vara här. Allt är ändå bara skit här hemma. Jag skulle ha lyssnat på Robert och Veronica. De bad mig att stanna innan vi skulle åka. Jag ska kanske dit i sommar, hoppas jag, men vad spelar det för roll nu? Ingen jävla roll alls, that's what.

Jag har samlat på mig en massa enerig efter att ha varit så oerhört chill i veckan. Nu kommer det ut. Jag kan knappt asitt still. Jag kommer snart gå ut och misshandla mitt träd på parkeringen. Anitngen det eller banka i köksväggen. FAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!

Helvete å :'(

En välbehövlig resa

Hemma igen, från en fantasiskt skön och go vecka.
Några höjdpunkter som är väl värda att minnas:

• En Midsommarnattsdröm på Stadsteatern, onsdag eftermiddag.
• Hela onsdag kväll, från On Point(s)Only på Moderna Dansteatern till den magiska promenaden från Skeppsholmen till Gustav Adolfs torg.
• Gick sakta genom Gamla Stan under torsdagen i strålande solsken, ätandes äkta hemgjord italiensk glass.
• Satt i skuggan utanför Café Chokladkoppen vid Stortorget, sippade på en iste och läste en bok.
• Åkte Djurgårdsfärjan från Gamla Stan till Djurgården, och kände förnöjt vattenstänket då och då nå till mitt ansikte.
  
• Mötte Piotr, Micke och Johan, tre skittrevliga snubbar, torsdag kväll under grillfest hemma hos Piotr.
• Planlöst vandrande genom Norrmalm, i ett underbart väder
  
• Blev bjuden på pizza fredag kväll på Mia Nonna. Mmmmm...
• Lördagen, när jag, brorsan och tidigare nämnda snubbar var på Gröna Lund hela dagen. De blev onyktra innan vi ens kom dit, och vi stannade till för en öl vardera åt dem (minst en, och ibland en Jägermeister) nån gång varannan timme.
• Grönan-avslutningen på Tyrol, när vi hamnade i sällskap med två fyrtioåriga damer från Piteå och Gällivare. Skittrevliga var de!
• Alla mysstunder med Nelson Mandela, världens fluffigaste katt typ :P (han ser tjock ut numera!)
  
• Och sist men inte minst det faktum att Stockholm blev grönt under min vistelse. Från några enstaka träd på tisdag till full blom på fredag.

Slutligen, för att citera min första riktiga tanke om visiten, från onsdagen: "Aldrig har måsskrän låtit så vackert".

Rapport från östra Svealand

Gyarharharharhar... Fan va chill å va' här asså! Stockholm är en så vacker stad! Dessutom är det ju mitt andra hem after all. Eller typ fjärde om man ska räkna alla olika där uppe i norr.

Det är så fantastiskt härligt att bara gå runt i värmen och njuta. Strosa runt i Gamla Stan och på Skeppsholmen är bara så härligt. Stockholm är för mig... som Colombia är för Luisa! Man kan bara gå runt och suga åt sig allt det vackra. En uppfyllande blandning av dofter, ljud och färger som tillsammans skapar en oförglömlig Stockholmsupplevelse. Jag kan bara glömma alla bekymmer hundra mil norrut och leva livet.

Jag tänkte det igår kväll, när jag gick längs bron från Skeppsholmen efter besöket på Moderna Dansteatern, då solen just höll på att sänka sig bakom byggnaderna och gav staden ett magiskt ljus, att så här vill jag leva. Gå runt och känna mig riktigt kulturell och civiliserad bland vackra omgivningar.

I övrigt kan jag meddela att Doktor Glas var fantastiskt bra, Krister Henriksson är min nya idol, förutom allt runtomkring, vilket var total jävla besvikelse. Jag hade fel datum på min biljett och var tvungen sitta på en rullstolsplats, stolarna knarrade av ålder vid minsta rörelse, och slutligen en människa utan någon sem helst respekt för andra som bara reser sig och går mitt i det hela och stör som ingen nånsin stört en föreställning förr.

Däremot var En Midsommarnattsdröm långt över mina förväntningar. Det var fabulöst bra. Omskriven men fortfarande i sann, obscen Shakespeare-anda, fast med mycket, mycket mer sex och sprit. Utspelar sig under tidigt nittital i Aten, huvudstad i Värmland. Värmland har just tagit över Amerika, så Amerikas drottning Hippolyta måste gifta sig med Värmlands landshövding Teseus. Samtidigt pågår kärleksdramat mellan fyra ungdomar; ärkefjortisen Hermia, Goth-fjortis-wannaben Helena, emobarnet Lysander och pudelrockaren Demetrius. Dessutom blandars sig alvkungen Oberon, hans drottning Titania och deras sex alver i allting. De går klädda i värsta 50-60-tals kläderna. Tänk Beatles. Och för att inte glömma Wolff, den riktiga huvudrollen här, som både gick ut ur rollen och blev Rickard Wolff för att skämtsamt prata med publiken, och bröt fjärde väggen i sin roll. Det var en magisk tre timmar lång föreställning (inkl paus på 20 min).

Nu ska jag på grillparty typ. Dansen kan jag berätta om sen. Later.

So long suckers

Nu drar jag!!! Wooohoooo!!!!

På två ställen samtidigt

Jag är spänd. Jag är väldigt spänd. Jag har drabbats av resfeber.
Det är underbart!
Om cirkus tolv timmar kommer flyxtaxin hit och hämtar mig. Mamma bad tydligen om att Brolle Jr's farsa skulle köra den, precis som när Robert och Veronica for hem efter jul. Jag har i stort sett allting redo. Ska bara diska färdigt och sen gå och lägga mig.

Jag har inte flygit sen i åttan. Och det var 1 ½ år sen jag riktigt besökte Stockholm. Så spännande!!!!

Jag är inte längre upprörd över att jag missar skolan på torsdag. Jag ville väldigt gärna vara med när niorna kommerför proven, men nu har jag då sett till att jag kommer vara med in spirit. Det i form av en liten figur som var i blomman jag fick av Edekul i torsdags. Figuren är tydligen jag, så perfa. Henrik kommer ta med mig till proven och dylikt, så nu är jag lugn. Förutom resfebern dvs.

Måste kila! Taah!

Och så var det med det

Det här tänkandet är ditt fel Charissa:
När jag just nyligt så stillsamt promenerade till Konsum för att inhandla ett paket a-fil, en burk hallonsylt och en dos knark (kanelsnäckor för dig som inte visste det) och väl fick syn på det upplysta Coop Konsum i vårkvällens mörker kunde jag inte låta bli att tänka, "Om det här vore en actionfilm, då hade hela byggnaden exploderat nu." Ingenting hände, ergo; det här är ingen actiofilm. Men helhetsbilden var perfekt för en explosion.

Fast man kan kalla det lite spännande iaf att det var slut på både a-fil och kanelsnäckor (typiskt söndagar), så jag fick nöja mig med att köpa jordgubbsfil (utan sylten till) och lite utblandad hasch (i form av mjuk pepparkaka).

In other news, jag fick Revy-dvd:n idag, skitbra film, finns att hyra på Bilisten i Harads, och kameran som We are a tragic duo, you and I är inspelad på. Men, när jag skulle lägga in den i datorn upptäckte jag att kabeln jag fått med ej var kompatibel med min dator. Skit. Ingen tekniknörd jag kom mig för att ringa hade en sådan hemma. Förutom kanske min kusse Björn, men han var i Miami, på väg att ta en kryssning till Karibien, den jäveln. I alla fall, jag går på Emilson under hålet imorgon och tjackar en passande sladd, Peter betalar ändå eftersom han ska ha den sen.

Nu ska jag njuta av mitt hasch och se en gammal goding; Mumien. Tja'rå!

Oroligt labil

Jag såg just The Number 23 med Jim Carrey. Den var ganska schysst. Fast väldigt lite folk där. Ingen riktig premiärrusning precis. Det var bara fyra där när jag kom, varav två jag kände. Men det kom kanske en åtta pers till efter mig. Ingen över 18.
Det flöt på väldigt bra, med ytterst lite prassel i påsarna, dock inte utan den traditionsenliga ringande telefonen och killen som inte fattar vad som händer och måste högljutt viskandes fråga sin polare bredvid.

Själva filmen var sjuk, galen och inte ett dugg rolig. Som utlovat. Jag antar att den är förutsägbar om man inte är så tjockskallad som jag är. Jag föredrar att säga att jag är så inne i nuet att jag inte kan tänka på vad som kommer hända. Så säger vi att det är.

Men även om Carrey har ändrat sin inriktning för att prova på nåt annat, vilket han gjorde bra, så märks det att det fortfarande är Jim Carrey i huvudrollen. Tänk honom som han är i en mer seriös komedi, där han är en helt vanlig kille som råkar ut för knäppa grejer, fast extremt mentalt instabil, och inte på ett roligt sätt. Det kändes inte som något nyskapande, men helt okej film i överlag.

Skoog på topp

Åh, håhå. Vilken kväll, va? Jag var och såg Ulla Skoog m. mus på Saga tidigare ikväll. Det var underbart! Så jävla bra hon är alltså! Hon blandade den inövade repertoaren och improvisation sömlöst. Klockrent. Och pianisten var ju gudomlig! Trond Lindheim hette han, Norges bästa pianist garanterat, om inte Nordens, eller Europas.

Det var helt fullsatt i salongen, 424 pers till skillnad från de futtiga 33 som var igår. Och vilket gensvar hon fick, Ulla. Det hela var så jävla klockrent. Sen efteråt kunde jag inte hålla mig. Jag tog mitt lilla programbladskort och ställde mig för att vänta vid sidan om scenen. Så fick jag hälsa på Trond och få hans autograf, och självklart Ullas direkt efter. Det är en så fantastisk känsla att få hälsa på och skaka hand med de rikskändisar som man beundrat sedan man var barn.

När jag stod där som bäst kom även Folket Hus-killen vad-han-nu-heter för att tacka Ulla för föreställningen, och han passade då på att fråga mig om det gick bra igår, vilket jag svarade att det gjorde det. Dock trodde han att det varit en dansföreställning, vilket jag korrigerade åt honom. Tack vare denna förfrågan blev Ulla nyfiken på vad det var för något. Jag berättade kortfattat, och hon önskade mig lycka till med teater i framtiden. Haha! Men jag blev chockad när jag träffade henne. Hon är äldre än vad jag trodde, jättemycket grått hår i det blonda. Men skitkul att träffa henne!

All is not lost!

Det finns hopp i alla fall. "Dödkött åt folket" är inte regeln. Jag fick följande kommentar på YouTube på min amv med Advent Children och James Blunts No Bravery:

My brother sent me this video as he thought I will like it and he was RIGHT! If you say this was your first attempt at a video, then you're brilliant. It was so well done with the words synching with the images and it really gives a different outlook on the movie. A lot of videos focus on Cloud and his role as a protaganist and him being a hero as well as all the cool fight scenes, but I think your video shows the different layers the movie has. Great job.

Inte nog med att min välgörare här har uppskattat det tekniska i min stolthet, han har även lyckats se de underliggande budskap som jag både medvetet och omedvetet klämt in. OCH det är perfekt stavning och grammatik.
Plötsligt blev världen lite ljusare.

1340:- var det i kassan efter gårdagens föreställning. Det betyder att det var... 33.5 besökare. Okej. Det är antingen en tjuga för mycket eller för lite. Om inte jag räknat fel...
Jo! Jag hade räknat fel! Det var bara 1320:- där, alltså 33 personer. Plus Suada som stod i kassan.

Efter alla mina improviserade beräkningar idag kom jag fram till 96 CAS-timmar i detta projekt. Min oro över CAS är som bortblåst. Nu känner jag mig mer motiverad att ta itu med labrapporterna och Extended Essay, när bördan inte är lika tung. Och nu är det bara fyra dagar kvar till jag drar härifrån!!! Tjohoo!

We are a tragic duo no more

Vi gjorde det! Och vi gjorde det bra! Det känns så skönt att det är över nu, och att det blev så bra i slutändan. Harads KKK (KulturKritikerKåren) var helt flabbergastade, så imponerade var de.

Vilken dag alltså. Först gå till skolan för att fixa programbladen (Tack Armin för att vi fick länsa ditt kopieringskort!), sen till mormor för att hämta Telefonen och så till Saga. Strax efter tio kom vi dit och satte igång så smått.

Telefonen med stort T? Mormors urgamla telefon med snurrskiva, och gjord i marmor. Vi lånade den till Ursulas loge. Skitbra blev det. Dessutom måste jag få påpeka hur stolt jag är över mitt hår, som jag färgade igårkväll. Jag gjorde det helt själv, för första gången nånsin, och det gick galant. Så nu är jag svart om skalpen, ganska snyggt faktiskt. Nu måste jag tvätta bort hårgelén och även runt ögonen i den mån det går. En viss person glömde nämligen ta med sminkborttagning idag, och allt gick inte bort med vatten efteråt. Jag nämner inga namn, men du vet vem du är. ;)

Tack så hemskt mycket Raynold Ohlson för att du offrade en hel dag för att hjälpa oss med ljud och ljus, och samma med Rebecka Martinkauppi som hjälpte oss lite allmänt och även knackade när det behövdes. Sen glömde vi att tacka min syster i programbladet, för det hon tog med och för att hon filmade hela alltet. Tack.

Fan va kul om vi skulle få pengar nånstans ifrån, så vi kunde spela upp den mer. Alla var helt lyriska och insisterade på att vi borde det. Vi får väl se. Nu ska jag dricka min kopp jordgubbs- och vaniljsoppa, och chilla lite innan jag lägger mig. Tjingeling!

'Tis a celebration

Hipp hipp hurra, här kommer inlägg nummer 100. The big one-double-o.
Jag har slagit på stort och firar med äppelmos direkt ur burken (som nu är slut) och en mugg blåbär- och hallonsoppa. Snart är det premiär för min och Charissas stolthet *host host*. På torsdag är det dags, och jag är så nervös! Idag ringde jag till tidningarna och till radio för att tipsa. Inte för att jag tror nån kommer komma dit, men det är ju värt ett försök. Jag har aldrig haft sån prestationsångest för en föreställning tidigare. Nästan hela Edekul ska ju dit. Eller Harads KKK, som jag kallar dem. KulturKritiker Kåren. Det skulle vara så skämmigt om de inte tyckte om det.

Har sett Blade Trinity, som jag trodde jag sett förut tills jag insåg en bit in i filmen att jag inte hade det. Den var schysst, med ett aningen tvetydigt slut. Ska spela en snutt på Prince of Persia: Warrior Within, som jag började med förra veckan. Jag har haft det i typ ett år men inte orkat börja spela det. Då en kväll kände jag behövet av att känna mig grym och mäktig, så jag satte in skivan eftersom jag hört att det skulle vara lite av ett dödsrockar-spel, på någe vis. Jajamensan, elgitarrerna drar på för fullt när huvuden flyger kors och tvärs, humanoida monster kapas vertikalt på mitten och gigantiska golems får svärd nedkörda i nacken, allt i slow-motion och följt av kaskader av blod. Behovet tillfredsställt.

Nu vill Bertil ha extra tid med mig för att gå igenom alla labbrapporter i fysik jag inte gjort. "För att se vad som är problemet," sa han. Hmmm... I never imagined it would have to go this far. Det skulle nästan vara skönt att gå typ natur eller nåt faktiskt. Det skulle vara så lätt, resten av skoltiden. Sad but true. Det eller ett extra år på IB. Tough choice, but a choice nonetheless.

Visserligen borde det här vara ett helt glatt inlägg, ungefär som en födelsedag, men jag kan inte riktigt låta bli. Avslutningsvis kommer här sticket ur Metallicas The Unnamed Feeling:

Get the fuck out of here
I just wanna get the fuck away from me
I rage, I glaze, I hurt, I hate
I hate it all, why? Why? Why me?

I cannot sleep with a head like this
I wanna cry, I wanna scream
I rage, I glaze, I hurt, I hate
I wanna hate it all away

Varför?

Hur fan ska det här gå? Jag kan inte analysera dikter! Jag kan ingenting om dikter! Jag trodde jag kunde, men det gjorde jag inte. Allt jag har varit är en fånig wannabe. Jag vill inte försöka skriva mer dikter. De suger ju bara hästballe ändå.
Min analys av en av Edith Södergrans dikter skulle varit mailad till Helena för 52 minuter sedan. Jag har inte ens bestämt vilken dikt jag ska ta. Fast jag tror jag vet.
Dessutom borde jag ha gjort historialäxan ikväll. Det blir tufft att göra den på hålet imorgon, men det kan gå.

Det är bara det att jag har ingen energi. Jag orkar verkligen inte göra nånting produktivt. Till och med när jag har repeterat teatern har jag känt av tröttheten, men i de stunderna är jag åtminstone lycklig.

Just nu vill jag bara vältra mig i en pöl av självömkan, och ha hela världens medlidande. Fast det vet jag att ingen kommer ge mig, som jag whinar och har mig. Jag förtjänar ju inte ens medlidande, det enda felet sitter ju i min skalle, och det är jag orsak till. Vem skulle det annars kunna vara liksom? Jag vet inte vad jag önskar längre. Det är bara... näe... skit. Mina vänner, de som jag förlitar mig på, eller förlitade, de... äh. Fan va jag snackar smörja. Jag inbillar mig ju bara en massa som vanligt. It's all in my head. Världen vore så mycket bättre utan mitt huvud. För att citera en viss person, ja du vet vem du är; skjut mig.

Jag faller. Igen. Det blir bara pannkaka av hela smeten, och jag är ägget, brutalt krossad i min ungdoms glans. Syrran säger att efter det här kommer allt bli bra. Jag kommer aldrig bli så här deppig igen. Livet kommer vara en dans på rosor. Av någon anledning har jag svårt att tro henne helt och hållet. Efter vad då? Vad är det här egentligen? När kommer det här att sluta? Det känns som... vad är meningen med att behöva genomlida det här? Jag tror inte längre på en allmäktig superbra högre makt. Jag tror på en sadistisk jävel som väljer ut sina offer noggrannt innan han sätter igång. Åtminstone tror jag på nåt, men hur länge till? There's just so much a man can take.

Jag känner mig ensam. Väldigt ensam. Värre än tidigare faktiskt. Tillsammans med nästan konstant inombords panikångest. Jag hyperventilerar inombords närhelst tankarna rör t ex skolan, och då vill jag bara gråta. Jag vill bara kura ihop mig i en boll på golvet och gråta. Låtsas om att ingenting finns. Om jag nu ska ha lite tro, så då måste jag ju tro att det finns ett syfte med allt. Vad fan är då syftet med det här? Är det en härdning? För vadå? Är det ett straff? Förtjänar jag det? Vad har jag gjort?

Vad har jag gjort fel? Jag kan inte sluta tänka så. Vad har jag gjort fel? Det enda jag kan komma på är om jag varit en dålig person på något sätt. En dålig vän. Irriterande, besvärande, ivägen, etc... Brorsan säger jag måste ta mer plats, att jag är för snäll. Varför har jag känt mig tvärtom i hela mitt liv då? Störig, högljudd... Det är kanske därför jag har så svårt att prata ut med nån, för att mitt undermedvetna försöker betala igen och inte låter mig besvära någon med mitt klagande. Jag har aldrig riktigt brytt mig om mig själv, alltid satt andras välmående framför mitt eget. Och vad har jag fått för det?? Fan! Fan fan fan.

Jag vill så gärna prata med nån, men jag vet inte vem. Förut var det lättare, men nu... nu är jag ensam. Alla kommer säga åt mig att rycka upp mig, sluta vara så självdestruktiv. Men det går inte. Det är det ingen fattar, att jag kan inte. Nu är jag nere i träsket. Så försök inte ens, om ni skulle få för er det, för det funkar inte. En 6-7 personer har försökt i ett halvår, utan resultat. Jag kan inte låta bli att undra om det är som när man tecknat nåt på lekis och alla vuxna säger hur fint det är fast det egentligen är skit. Är folk snälla för att inte såra mig? Jag kan inte tro på nån numera. Jag är så jävla skadad och bitter. Helvete. Det vore så skönt att bara inte finnas till.
Om ni ursäktar ska jag snyfta mig till sömns nu.

Have You Ever? | The Offspring

Falling, I'm falling

Have you ever walked through a room
But it was more like the room passed around you
Like there was a leash around your neck that pulled you through

Have you ever been at someplace
Recognizing everybody's face
Until you realized that there was no one there you knew
Well I know

Some days, my soul's confined and out of mind
Sleep forever
Some days, I'm so outshined and out of time
Have you ever

Falling, I'm falling

Have you ever buried your face in your hands
Cause no one around you understands
Or has the slightest idea what it is that makes you be

Have you ever felt like there was more
Like someone else was keeping score
And what could make you whole was simply out of reach
Well I know

Someday I'll try again and not pretend
This time forever
Someday I'll get it straight but not today
Have you ever

Falling, I'm falling

Some days, my soul's confined and out of mind
Sleep forever
Some days, my darkest friend is me again
Have you ever
Someday I'll try again and not pretend
This time forever
Someday I'll get it straight but not today
Have you ever

"Doktor Wiklund"

"Ensamheten sluter sig åter kring honom"
Det ska fan till att vara självömkande.
Fan ta mig.

LIS(mare)

En snabbvisit till Harads, kan man kalla det. Inklusive övernattning då.
Vi såg revy-dvd:n som äntligen kommit, och den som väntar på något gott...
Eftersom det var lan-party på Edeborg i helgen fick vi vara hemma hos Susanne och Tomas för mat och filmtittande. Men jag är ju inte alltför förtjust i smörgåstårta, så jag gottade mig med tortillachips och dip. Yummi. Det var faktiskt Brittas smörgåstårtedebut, så vi var försökskaniner för hennes nya matförgrening.

Det var skitkul att se den igen, och särskilt att få se den med de medverkande. Det var gode hysteriskt ibland. Sen var det så att Susanne har blivit tilldelad en juryplats av LIS (Lokalrevyer I Samverkan) för uttagning till monolog-delen av Revy-SM, tillsammans med ett okänt antal andra personer givetvis. Så hon hade två skivor med väldigt många monologer från lite här och var i riket, huvudsakligen söderut. Dessa skivor hade on plågat sig igenom två gånger, och ville nu att även vi skulle plåga oss igenom dessa för att hjälpa henne.

Just det, plåga. För det var ofta en plåga. Ytterst få såg vi hela numret av, de flesta hoppade vi över snabbt, ibland redan efter 20 sekunder. Hon skulle välja ut sex stycken av dessa nummer, och skicka sina röster till LIS. Det var inte lätt. Vi blev chockade, över hur dålig kvalité det var så många. Det här ska ju vara deras bästa monologer! Som de ska tävla med i Revy-SM. Revy-SM!!! Vad som är ännu värre är att de här har redan blivit utgallrade en gång...

Det var ungefär som när vi är på Revyernas Revy. Det slutar alltid med att vi undrar vad för sorts kvalla det egentligen är på länets övriga revyer, om det här är det bästa de har att skicka in. Fast det är faktiskt värre, eftersom då väljer man ifrån allt man har, men det vi fick se nu var bara monologer, och de kanske bara hade en monolog i hela revyn och skickade in den för att få ökad vinstchans.

Det är faktiskt skrämmande, hur det kan variera så enormt hur pass bra vissa nummer som man visar upp i såna här evenemang är. T o m andra människor har medgett det till oss. Så sent som i höstas faktiskt, i Kalix. En av arrangörerna från Bröt viskade till oss en av kvällarna att vi var som en frisk fläkt i jämförelse med resten av gängen. Och vi höll med, för det var vi. Nån gång måste vi dra vår kampsång för de andra gängen; bl a: "Och alla de andra i branschen, försöker oss likna förstås. Men mest får de sloka med svansen, sen de fått sig på pälsen av oss." Vi nämner till och med namn på ett ställe *devilish grin*...

[Vitsig och påhittig replik om det kvinnliga könet]

En intressant sak jag noterade idag. En sak som ledde till att jag kände mig nästan utsatt... eller ensam... på något vis.
Man kunde faktiskt tro att det var Kvinnodagen eller liknande, ty staden var fylld till bredden av kvinnfolk. Självklart fanns det en hel del karlar likaså, men nästan alla sådana hade en dam till sällskap, medan få av damerna hade en karl till sällskap, procentuellt sett.

Jag letade efter mamma på Åhlens; ingen annan man förutom jag.
Jag var in på Hansons en snabb vända för att ställa en fråga till personalen; ingen av manligt kön så vitt jag kunde se.
Vi åt lunch på Dagoberts; ingen annan man förutom jag, och killen bakom disken förstås.
T o m när jag promenerade in på Konsum för att inhandla ett paket a-fil och en påse kanelsnäckor, och även en tidning på impulsköp, var kvinnorna i överlag.
Varför??? Är det bara jag som bara ser fruntimmer överallt, eller är det p g a fredagen den trettonde, eller är det verkligen endast en slump? Ingen vet...

Jag såg även mycket skolpersonal ute på gatan. Någon gammal lärare jag brukar se då och då, nu tillsammans med sin fru, bådas händer fulla med feta shopping-inducerade kassar. Hon, bibliotekarien, som jag inte riktigt lyckats bestämma åldern på. Gymnasiechefen Pia, med sin typiska långa rock, smilande nöjd däruppe på sin cykel, glad i hågen valsandes in på Åhlens.

Vårstädning fredagen den 13:e

Haha, så långt räckte min fantastiska plan om diskningen. Mamma ringde igårkväll och sa att hon skulle komma över, eftersom hon skulle till stan i ärenden ändå. Hon sa aldrig varför, men som tur var hade pappa hintat om hennes skäl när jag pratade med honom tidigare. Hon ville städa.
Så då ringde hon och väckte mig kl 10 idag, och sa "nu är jag på väg!". På väg hemifrån alltså, jag trodde hon skulle direkt hit men hon trodde att hon skulle göra alla ärenden först. Hon trodde rätt.


Så jag steg upp, diskade upp 1/3 under lite över en timme. Gick på stan, satte upp affischer, mötte mamma, blev bjuden på Dagoberts, köpte ett lakan på Hemtex, åkte hem. Och så satte vi igång. Strax efter kl 2 kom vi hit, och alldeles nyss, 10 i 7, for hon hemåt. Tack gode gud att man bara vårstädar en gång om året. Men nu är det då så rent det kan bli här, och allt är diskat (av moi!).

Nu blir det köttbullar och makaroner, lite läxtajm, och sen förberedning för filmvisning på Edeborg imorgonkväll med Edekul. Okej, kanske inte så mycket förberedelse behövs egentligen. Vi ska se inspelningen av revyn. Ja, jag ska se revyn en åttonde gång. Och sen får jag en egen dvd av pappa att ta hem så jag kan se den tiotusen gånger till om jag så vill. Jag är verkligen störd.

Snart teater! 6 dagar kvar! Och snart Stockholmsresa! Med mer teater! 11 dagar kvar!

"I have a cunning plan, my lord"

Jag har utvecklat en genial metod för att succesivt reducera disken. I nån månad nu har jag, efter användning, bara låtit disken ligga, och diskat upp det när jag behövt det, för att låta det ligga sen igen. Nu däremot ska jag diska upp något båda före och efter varje gång jag använt det och sätta tillbaka det på sin riktiga plats. På så vis behöver jag inte ta itu med hela monsterdisken på en gång, och allteftersom kommer den minska.

Man får utnyttja kryphålen i ens svagheter för att ta itu med något man varit oförmögen till tidigare av diverse anledningar. Nu ska jag göra köttbullar och makaroner. Tjingeling!

Invigorating...

• But cha AAH Blanche, cha AAH in that chair.
• You're not gonna sell this house, and you're not ever gonna leave it... either.
• I've written a letter to Daddy / His address is Heaven above / I've written "Dear Daddy, we miss you / And wish you were with us to love" / Instead of a stamp I put kisses / The postman says that's best to do / I've written a letter to Daddy / Saying "I love you" / Now when I'm very good, and do as I am told / I'm Mama's little angel and Daddy says I'm good as gold / And when I'm naughty and answer back and sass / I'm Mama's little devil, and Daddy says I've got the brass / Oh I wish that you could tell me / Cos I'm much too young to know...
• You mean all this time we could have been friends?
• *Maniskt kacklande skratt, ackompanjerat av hennes systers skrik av terror*
  

Den evigt citerbara Baby Jane Hudson från What Ever Happened To Baby Jane?
Vi såg just klart den, jag och Charissa, som slutet på vår "filmkväll". Tyvärr började vi lite sent, och hann bara se färdigt Supersize Me och precis hela Baby Jane.
Jaja, vi får väl fortsätta en annan kväll. Jag måste ju se Zorba the Greek och the Birdcage.

Det roliga var ju att jag fick ta en tidigare buss än Charissa för att hinna hem och städa, innan mitt första riktiga besök på månader skulle komma hit. Nu ser det faktiskt ut som det ska se ut här. Med undantag för köket. Det visste jag var ett lost cause på vägen hem, så jag ordnade bara så det såg mindre ut, om hon skulle få för sig att kika in dit. Men givetvis skulle jag förhindra det till varje pris. Och vad händer när jag står och byter film?
-Jag går och tar ett glas vatten.
-Mm. Va? Nej!
Med fasta händer ledde jag henne därifrån, men skadan var redan skedd, så det kanske är bäst att radera bevisen nu... Eller så kan jag bara diska, det är nog enklare...

Så var vi ju på Saga idag för att kolla in läget med chiefen och ljudteknikern. Det gick bra. Men oj så konstigt det började kännas att vara där. Jag har inte spelat teater ordentligt på över ett år nu, och senast var på Saga. När jag fick BH:n ;) Nä förresten! Jag var ju på Revyernas Revy i Kalix i höstas, men då var jag deprimerad och gjorde inget vidare bra jobb.

Det kändes... uppfyllande... att gå omkring bakom och på scenen. Att stå och blicka ut över raderna av tomma platser. Och att se sig omkring där bakom, bland alla kabeltäckta elboxar, svarta byxor och mörkt målade väggar. Då kände jag mig till freds.
Det finns ingenstans jag känner mig så hemma som bakom en teaterscen, och ingenstans jag känner mig så levande som på en scen. Det är så magiskt.

Kom och se "We are a tragic duo, you and I" om ca en vecka! Peace out!

Blood and Chocolate

Titeln får ju genast upp intresset, men det är inte vad man väntar sig.
En bok som blivit film, och förmodligen mycket sämre. Filmen var alldeles för "amerikansk".
En romantisk historia om en bulgarisk-amerikansk Loup-Garou, eller varulv, som blir kär i en vanlig människa. Jag ämnar läsa boken, ty den verkar rätt bra, men filmen var inte särdeles märkvärdig.
Chokladen kommer från att hon jobbar i en chokladbutik. Inget mer än det.

Däremot har jag blivit inspirerad till att skriva en teater som involverar vargar. Får se om det når längre än idéer och drömmar. För det skulle vara intressant. En mystisk historia, en skrämmande historia. Jag ser det redan framför mig.
Lupus Dramatis, eller liknande... kanske som undertitel...

The day the world went away

I'd listen to the words he'd say

But in his voice i heard decay

The plastic face forced to portray
all the insides left cold and gray
There is a place that still remains
It eats the fear it eats the pain
the sweetest price he'll have to pay
The day the whole world went away

Na na nah
Na na na nah
Na na nah
Na na na nah

Jag har just börjat på ännu en ny musikvideo, med ovanstående låt av Nine Inch Nails, till 28 Days Later. Skitbra film för övrigt, helt klart sevärd. Det är bara det att jag haft en del obehagliga drömmar om fyra fastkedjade hundar smittade med Rage-viruset. Två nätter i rad! Jeesh... Värst var när jag trodde mamma blivit smittad. Huvva...

Hursomhelst, I'm back in town, efter en påskhelg hemma med familjen. Det blev som vanligt. Tråkigt. Suck.
Jaja, det blir förmodligen filmkväll med Charissa på onsdag. Yay!

A romantic comedy. With zombies.

Take deep breaths...
Jag har lugnat ner mig avsevärt sen mitt utbrott igår, särskilt tack vare teaterträningen.
Så nu när jag är distanserad kanske jag kan skriva lite vettiga saker för omväxlings skull.

Jag såg Shaun of the Dead idag. Skitbra film, den bästa zombie-filmen jag sett.
Den enda RomZomCom som finns (tror jag).

Senare ska jag se Blade Runner och 28 Days Later. Ja, jag har inte sett någon av dem, men nu blev jag sugen så jag tankade de igår kväll, tillsammans med Shaun of the Dead.

Som en sidnotis kan jag meddela att idag är det National Cleavage Day. Nåt engelskt bh-företag utsåg första fredagen i april till detta, så why the hell not?

Nu ska jag försöka ordna med att byta period på mitt feriearbete till andra perioden från tredje. Har glömt det tidigare i veckan. Fan.

Happy National Cleavage Day!

The world can rot for all I care

Vad är jag skyldig världen?
Ingenting.
Inte ett endaste jävla dugg.

Jag har gett, och gett, och gett. Jag har fullkomligt pumpat ut kärlek och energi omkring mig.
Och vad har jag fått tillbaka?
Ingenting.
Inte ett endaste jävla dugg.

Så varför le? Jävla typiskt. När annat folk ler kors och tvärs på stan, då går man själv i sitt eget helvetiska decembermörker. "This is my december, this is my time of the year."

Ett utdrag ur Linkin Parks "Nobody's listening":
Heart full of pain
head full of stress
hand full of anger
held in my chest.
Uphill struggle
blood, sweat and tears
nothing to gain
everything to fear.

Broken, bruised, forgotten, sore. Så känner jag mig ungefär.
Och nästan too fucked up to care anymore. Nästan.

Fan ta den här latheten och den här glömskan och den icke-existerande disciplinen. Fan ta allt!
Fan ta mig.

Ljuset som bryter natten

Natten lägger sig tyst över staden
Himmelen svart som kol,
inte ens vackra stjärnorna vill synas ikväll.
Men staden är ändå en stad,
och en stad sover aldrig
Från lägenhetshus, höga eller breda, lyser välkomnande fönster
Alla är till freds
Alla vilar nu
Ingen tänker på mig,
och andra som mig.
Jag är ensam,
tillsammans med andra som mig.

Vi finns inte,
i ljuva drömmarna hos folket.
Vi är spöken,
spöken i hjärnan,
hjärnspöken.
För en ensam själ,
är aldrig ensam.
Ett ljus i natten, det är vad vi vill ha.
Ett varmt ljus, som luktar av välbehag,
som känns som hemma.

Tidsuppfattning är inte att tala om,
i denna mörka stund.
Folket sover, inducerat av John Blund.
Gryningen är nära,
eller långt borta, ingen vet!
Allra minst lilla oskyldiga jag.
Ljuset kommer förr eller senare.
Det älskande ljuset,
det som kramar mitt hjärta, och fyller minsta kärlekssökande cell.
Gryningen kommer någon gång,
även ett hjärtas gryning,
även mitt hjärtas gryning.

Kallt

En gammal dikt jag skrev för typ ett halvår sen, och som jag hittade i min "diktbok" nyligen.

Det är kallt, så kallt.
Jag är utelämnad åt mitt öde
bortglömd
övergiven
Hon gör mig så mycket
Det är kallt, så kallt.

Kylan som täcker mig med frost
En frost som biter i huden
som biter i märgen
som biter i hjärtat
Gå härifrån!
Det är kallt, så kallt.

Mörkret som omringar mig med ett hölje
Ett hölje som tränger sig på
som fördunklar mina ögon
som gör frosten änu kallare
Gå härifrån!
Det är kallt, så kallt.

Hon är ljuset som ger mig räddning,
en räddning från allt det hemska.
Men hon har övergivit mig,
jag har ofta sett henne ta in andra,
hon gör det säkert för stunden.
Kom hit nu!
Det är kallt, så kallt.
Var fan är bussen??

Ingenting

Jag blir inte klok på den här dikten av Edith Södergran alltså.
Jag är så fascinerad av den, men jag fattar den inte. Det är med nån sorts skräckblandad förtjusning som jag väljer att använda den här på svenskan.

Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind -
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granens gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida,
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.

Jag blir inte klok på den.

Utan min vinge

En vinge på marken
Så öde,
Skrämmande,
Ensam.
En vinge på marken
Den ligger utan vetskap
Ingen medvetenhet
Om sin situation
Om sin avsaknad
Om sin ensamhet
En vinge på marken
Helt utan fågel
Så svart,
Lealös,
Ensam.

stoppa pressarna!

Ajjjjj vad ont det gör i ryggen!!!
Det kom helt pötsligt, utan förvarning (tautologi ^^), en ilande smärta på höger sida om ryggen. På grund av det kunde jag inte gå särskilt fort utan smärta, faktiskt kunde jag inte göra nånting utan smärta, och missade därför bussen.

Som tur var så har jag ju en snäll kusin som inte har något emot att dra ut till Torpgärdan och hämta en kusin i nöd. Björn plockade snabbt upp mig och körde mig hem. Inte utan konversation givetvis, bl a berättade han om en resa han ska göra imorgon.
Han och tolv andra har köpt en gammal linjebuss och byggt om den så de ska kunna sova i den. De ska på nån bil-grej neråt landet.

Dessutom, fick jag höra från ett samtal han hade i mobilen, ska min rika kusin dra förbi Stockholm på vägen och köpa en Hummer. En Hummer! Han tänkte tydligen först ta en i Malmö för 325, men ändrade sig till den i huvudstaden för den hade mycket bättre kvalitet som tydligen var värt 370.
370 000 spänn! Min kusin Björn som medverkade i Poker-VM senast det bar sig, och har blivit rik på allt pokerspelande, ska köpa en äkta Hummer för 370 000 riksdaler. Jeesus... Så kom ihåg, att om ni ser en Hummer på stan, då är det min kusin!

Förresten, affischerna till pjäsen som nu har ett namn har kommit! Yay!!! Snart kommer vi ha infesterat hela stan med vårat budskap.

"We're a tragic duo, you and I"
-a comedy(?)

The Fragile | NIN

She shines
In a world full of ugliness
She matters
When everything is meaningless

Fragile
She doesn't see her beauty
She tries to go away
Sometimes
It's just that nothing seems worth saving
I can't watch her slip away

I won't let you fall apart
I won't let you fall apart
I won't let you fall apart
I won't let you fall apart

She reads the minds of all the people as they pass her by
Hoping someone can see
If I could fix myself i'd -
but it's too late for me

I won't let you fall apart
I won't let you fall apart
I won't let you fall apart
I won't let you fall apart

We'll find the perfect place to go where we can run and hide
I'll build a wall and we can keep them on the other side
...but they keep waiting
...and picking and picking and picking and picking...

(It's something I have to do)
I won't let you fall apart
(I was there, too)
I won't let you fall apart
(Before everything else)
I won't let you fall apart
(I was like you)
I won't let you fall apart

Mattelektion...

There is no darkness.
There is no cold.
There is no nothing,
Only absence of something.

There is absence of light,
There is absence of warmth,
And something else.

I cannot see in the deepening dark,
I cannot feel in the confusing cold,
I cannot dream in the naughtful nothing.

I cannot live without light,
I cannot live without warmth,
I cannot live without something.

Something special,
Something precious,
Something called love.

There is no darkness.
There is no cold.
There is no nothing,
Only absence of something.

Ister? Ärke-ister...

• Visionären - Den som ser alla fantastiska idéer och brinner av energi för att få genomföra dem, men är för påverkad av Perfektionisten.
• Perfektionisten - Vägrar göra nåt om det inte blir exakt som Visionären ser det.
• Emo-barnet - Närhelst jag blir deppig tittar han fram. Har ett stort inflytande på Realisten.
• Realisten - Den som ser världen för vad den verkligen är, dock lite för mycket påverkad av emo-ungen och nihilisten. Clownens primära efterträdare.
• Slackern - Om Perfektionisten inte får som han vill dyker den här typen upp.
• Nihilisten - Äh, vad är meningen med att beskriva honom... Bryr sig inte om nånting.
• Barnet - Ca 5 år gammal. Han börjar ta efter slackern för mycket och vill komma fram mer och mer sällan.
• Narcissisten - Ganska skygg figur nuförtiden, men på väldigt självgoda kvällar kommer han ut ur sitt gömställe.
• Altruisten - Tro det eller ej, men han finns där. Har dock en vana att dyka upp när man minst anar det.
• Exhibisionisten - Oh yeah, baby. Han ligger och lurar där, och väntar...
• Hulken - Hoppar fram på ett ögonblick och kan försvinna lika snabbt. Gillar att bryta sönder pennor och slå i väggar.
• Clownen - Den dominanta personen under större delen av barndomen, men har sjunkit kraftigt i popularitet bland de övriga i gänget under de senaste åren, och har nu blivit ersatt av Realisten.

Det var nog de flesta av alla mina persona. Kommer jag på mer kan jag uppdatera.

Multi-kulti

Nu är jag inte lika nere som idag, då jag gjorde tre über-depressiva inlägg, så jag kan återberätta gårdagen i korta drag:

Två zigenare, två ryskor, en indier och en romare.

Det var de kulturella personligheter som fanns att beskåda under Charissas 19-årsdags-kalas igår.
"Kom som en kultur som inte är din egen"
Jag brainstormade med syrran i lördags, och romare var hennes bästa förslag. Billigt, snabbt och enkelt. Sagt och gjort, jag köpte ståltråd, hängrankor, säkerhetsnålar och plastsvärd. Gjorde en olivkrans av rankorna och ståltråden, virade ett dubbelvikt lakan runt mig och vóila! En romare ändå ner i de lånade sandalerna.

Gick ut klädd så för att vänta på bussen kl halv fyra på söndagen, kom på att bussen inte går på söndagar, ringde mormor och bad henne skjutsa mig. Framme! Veni Vidi Vici. Där var:

• Jag, som romare
• Charissa, som rysk hallick typ :D
  
• Suada, som rysk hora
• Linnea, som indier
• Nela, som zigenare
• Tülay, som zigenare
• Manuela, som... ja hon var väl inte utklädd då...
  

Vi åt, vi slappade, vi gick på promenad. Då blev de lite kallt, trots att jag tagit på mig en tunika under togan, och bytt från sandaler till converse. Och kransen ville bara blåsa av. Sic vita est.

Vi gick tillbaka, slappade lite till, och såg sen The Devils Backbone. När den var färdig upptäckte jag att jag just missat sista bussen in till stan med 17 minuter. Shite. Vi sa gonatt till Linnea, och jag fick låna en jacka. Då var Charissa och Suada så gulliga att de följde med när jag gick hem, hela vägen till Sveafältet! Sen gick de hem igen genom den tysta och mörka Bodennatten. Tack tusenfalt än en gång!

Sen läste jag idag att igår hade folk i Helsingfors firat Romarnas nationaldag en vecka tidigare än normalt. Alltså hade en massa finnar med romerskt ursprung klätt sig i toga, precis som jag. Och jag har ju tydligen finska drag i ansiktet, varför inte lite romerska är vi ändå håller på? För att rättfärdiga min klädsel?

Nu ska vi göra färdigt affischen, tjarå!

Evil all around

Lågan fladdrar
Världen bryts sönder (upheaval?)
Jag skriker
Jag skriker tills det spricker
Skriker på hjälp
Skriker efter räddning (Save me!!!)
Men ingen hör (Hilfe...)
Alla ser till sitt
Ingen ser till mitt
Lågan fladdrar (snart kommer natten)
Du och jag
Om världen bryts itu...?
Ingenting spelar någon roll
(Snyftningar bryter genom tystnaden)
Alla ögon stängda som lock mot verkligheten (see no evil)
Vinden glider genom mina fingrar
Natten är här
(Adjö)

Eraser by NIN

Need you
Dream you
Find you
Taste you
Fuck you
Use you
Scar you
Break you...

Lose me
Hate me
Smash me
Erase me!
Kill me
Kill me
Kill me
Kill me
Kill me...

Signed moi

Var är hoppet?
Finns det hopp?
Hoppeti-hopp,
Out the window.

Meningen äro outgrundlig,
Ej till för att förstås,
Ej till för att ses,
Ej till för att finnas till.

Life's so bitched,
Like a heart so stitched.
Jag ser inte dig,
Jag tror ibland jag ser dig,
Men jag gör det inte.

Du finns inte,
Du har aldrig funnits,
Du är en dröm,
Du är mitt hopp.

Du var mitt hopp.