Oroligt labil

Jag såg just The Number 23 med Jim Carrey. Den var ganska schysst. Fast väldigt lite folk där. Ingen riktig premiärrusning precis. Det var bara fyra där när jag kom, varav två jag kände. Men det kom kanske en åtta pers till efter mig. Ingen över 18.
Det flöt på väldigt bra, med ytterst lite prassel i påsarna, dock inte utan den traditionsenliga ringande telefonen och killen som inte fattar vad som händer och måste högljutt viskandes fråga sin polare bredvid.

Själva filmen var sjuk, galen och inte ett dugg rolig. Som utlovat. Jag antar att den är förutsägbar om man inte är så tjockskallad som jag är. Jag föredrar att säga att jag är så inne i nuet att jag inte kan tänka på vad som kommer hända. Så säger vi att det är.

Men även om Carrey har ändrat sin inriktning för att prova på nåt annat, vilket han gjorde bra, så märks det att det fortfarande är Jim Carrey i huvudrollen. Tänk honom som han är i en mer seriös komedi, där han är en helt vanlig kille som råkar ut för knäppa grejer, fast extremt mentalt instabil, och inte på ett roligt sätt. Det kändes inte som något nyskapande, men helt okej film i överlag.