Han hade nyss haft ett dubbelpipigt hagelgevär i baksätet. Det var en attrapp. Han jobbade på Cornelisfilmen. No worries.

Sådär. En särdelse lyckad utflykt till Gröndal ikväll. Det var poesiafton på biblioteket där, och jag som nu skrivit några dikter för första gången på jag tror två år kände mig lockad att börja utforska kulturlivet i Stockholm, en konstform i taget. Det var jag och tre andra som ville läsa dikter på den öppna scenen, samt en gästpoet och en hemlig gäst. Det var mycket mysigt, de hade dukat upp vatten, kaffe och te, och även clementiner, pepparkakor och noblesse fanns att smaka på. Jag var sist ut på öppna scenen, före gästpoeten. Jättekul! Åh vad jag älskar att uppträda, särskilt med egenskrivet material. Det var därför jag var med i Open Jam för snart tre år sen. Och då gick jag vidare! Det gick över min förväntan, flera av de andra poeterna (ooh vad fancy jag låter) kom fram till mig och sa att jag var duktig och borde fortsätta. Kul!

Innan jag läste upp mitt, i pausen som var, började den hemliga gästen prata med mig. Han hette Jean-Pierre Palenski, halvt fransk, halvt polsk. Han frågade om jag hade något att framföra, och om jag brukade skriva. Han gav mig sedan sin senaste diktsamling, Ekot av smällen, som kom ut i år. Jag bad honom skriva något i den. Exakt vad han skrev har jag inte kunnat utläsa än dock. Något i stil med "Hoppas du ... och ... enkla ... /Jean Pierre Palenski" Här är en bild på det. Kan någon läsa vad som står? Eller ännu hellre, fyll i mellanrummen med vad Du tror att det står. Du får en kaka om det är bra!

Nåväl. Efteråt blev jag inbjuden till den avslutning de ska ha för den här turnerande poesiaftonen som pågått hela hösten. Den 11 december. Då är jag i Linköping. Fuck. Men! Jag ska på Poetry Gangbang imorgon kväll tror jag, och de två arrangörerna skulle vara där då. Samma arrangörer som för övrigt skjutsade mig till Slussen i en gigantisk van efteråt. Först hann jag dock prata med bibliotekarien som höll i det från den ändan. Hon hade bott i Luleå i 12 år och blev så glad när jag först sa att jag var nyinflyttad från Norrbotten. Det var kul, kanske man åker dit och hälsar på igen, lånar någon bok eller så.

Alltså, de var verkligen jätteimponerade av mig. Varför är det så ofta så? Det måste vara för att jag nästan alltid är så mycket yngre än de flesta andra. Jag vet inte, jag blir alltid lika förvånad. Men det var roligt att få bekräftelse, och det sporrade mig helt klart till att fortsätta utforska kulturlivet. Nästa blir teater, vilket kommer bli svårare. Jag måste höra mig för på olika ställen hur läget ligger. Sen till våren är det dans som gäller. More lindy hop baby!